Jag ogillar egocentriker som i sin naiva inställning tar sig friheten att projicera sina problem på andra. Jag ogillar att dom inte är utrustade med vettet att inse det. Jag ogillar deras påtvingade bördor i form av ett beteende som endast bidrar till pessimism i mörkaste hålor av ångest. Jag ogillar att dessa varelser inte dealar med problemet utan låter helvetet fortgå tills eldar brinner i helvetet!
Men jag gillar att påvisa problemen och jag gillar att jag lärt mig sätta dessa gränser. Jag gillar att jag genom Livets erfarenheter kommit till insikt om att inte ta på mig andras problem så vida jag inte blir tilltufsad själv.
I min Värld har jag lärt mig att ta allt som det kommer. Ett gigantiskt jobb för ett kontrollfreak som jag!
Men i Sanningens Värld är det en befrielse att inte behöva överdramatisera och ha full koll på allt hela tiden.
Händer något så gör det det och man kan aldrig ändra på något som redan hänt. Det är bara att antingen njuta eller bita ihop. Sött eller salt, varmt eller kallt, mörkt eller ljust. Det finns två sidor av allt och jag har nån slags tro på att just detta är självklara ingredienser i Livet.
Man får hantera allt själv i slutänden. Man kan aldrig be någon annan lösa problem åt en, man kan men det blir sällan ett gott resultat.
Denna morgon konstaterades ännu en gång att Feber och Förkylning flyttat in hos oss. För tredje gången på en månad. Det är sällsynt att vi får den typen av besök i vårt hem men de tycks gilla möblemanget, inneboendet och inte minst oss värdar. Medicinlådan fram och i bästa entreprenörsanda agerar jag sjuksyster i den mån jag kan till min sons tjänst. Jag var precis på väg att gå ronden när telefonen ringde och en egocentriker påminde om sin existens, med en framtoning som skulle få Frankensteins monster att skita i byxan. Det gjorde inte jag...till min omgivnings glädje och lättnad.
Jag markerade, tydligt och framhävde allt sånt som jag tidigare valt att svälja för fridens skull. Mitt huvud signalerade via förståndets växel att vi visserligen bor i ett "sjukhus" tillfälligtvis men att kurering och bot av egoister och bekräftelsetorskar definitivt inte ingår i vår medicinering, den avdelningen är stängd sedan lång tid tillbaka.
Det tar för mycket energi och bedövar med tiden självkänslan som jag hellre bevarar i nuvarande form.
Det är en konst att kunna säga "nej", det krävs mod att sätta gränser på ett respektingivande sätt och framför allt krävs fingertoppskänsla och empati som icke skall förväxlas med ansvarstagande för den andras beteende. Det är inte så "bara" att säga nej... Men det är bara att lära sig, både för sina närmaste och sitt eget välmående.
Febern och förkylningen är att bota med alvedon och c-vitamin.
Egoism är inte obotligt men fruktansvärt smittsamt. En enda välbehövlig avvisning vid rätt tillfälle och du håller dig mentalt kärnfrisk. Jag väljer att vända på orden i Sven-Ingvars välkända dänga idag:
Säg inte kanske, säg nej, nej , nej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar