Det skiljer 12 år mellan min dotter och son. Stackars flickan fick ge plats till lillebror när han kom till världen och fick mestadels ta hand om sig själv, vilket så här i efterhand är värt att ångra. Som tur är har vi tagit igen mycket av det missade rent känslomässigt och idag är vi närmare varann än någonsin. Nu är sonen tonåring och jag upplever flashbacks icke att leka med. Jag är mycket äldre som mamma denna gång. Inte lika pigg och frän som förr, inte lika sugen på pedagogik som går ut på att vara fyndigt smart och rolig på samma gång. Tröttare och jävligt less på spydiga kommentarer och konstiga infall.
Allt är övergående. Det är tur. Och bra.
Mina änglar till barn kan jävlas och provocera hur mycket som helst men det slutar alltid i skratt och sann Kärlek. Lillebror har följt med storasyster hem idag...efter en konflikt mellan mor och son är det en bra idé.
Dom behöver egentid att se både upp och ner på varandra. Det är bra med 12-årsskillnad i detta nu.
Den ene halv-stor, den andra hel-stor och båda med en mor som vill väl men som ibland misslyckas med uppdraget att förmedla det rätt. Jag vet att jag inte är ensam. Vi är många föräldrar som kommer till punkten där osäkerhet råda, maktlöshet och frustration över frågan om vad som är rätt eller fel.
Förmodligen har jag rätt ;-) Men ibland tryter orken att stå på sig som man borde. Det är skönt med barn som vet och känner till hela mig. Det är skönt att veta att dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom.
Och jag känner mig extra stolt när sonen och dottern sitter där på tu man hand och pratar om allt mellan himmel och jord, som jag aldrig kommer att få ta del av. Två små minimänniskor med gigantiska hjärtan!
Dom finns på riktigt och dom heter Cassandra & Casper ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar