Som chef önskar jag att Du är lyhörd, har erfarenhet av mänskliga relationer, är naturligt respektingivande och står för rättvisa och framåtanda. Pedagogisk utbildning är till fördel men är inget krav.
Ring eller maila arbetslösa och ofarliga Marina för vidare information.
________________________________________________________________
Med uppgivenhet i sin tillvaro blir man knappast den solstråle man är avsedd att vara. Det är en ständig jakt efter styrkan som håller modet uppe när motgångar serverar en tung verklighet att Leva och andas i.
Har man varit yrkesverksam i över 30 år kan det aldrig bli till en vana eller accepteras, att gå omkring görlös och därmed värdelös för sin omvärld och sin egen existens. Det får inte bli till någon vana.
Att år efter år i arbetslöshet och i desperat sökande av bekräftelse och ett värdigt Liv, göra PR för sig själv som duglig och attraktiv på arbetsmarknaden, tär på ork både fysiskt och mentalt då man ständigt möter motstånd och bortförklaringar. Att vara medveten om sina kunskaper, erfarenheter, begåvningar och talanger gör om möjligt smärtan än mer olidlig när man avvisas gång efter gång och det tända ljuset man nyligen skymtat, släcks brutalt och efterlämnar endast en rökfylld tillvaro att söka sig ur, förhoppningsvis hel och oskadd. Det kan enkelt jämföras med att vara i ett brinnande hus där lågor brinner högre och större än framtidstro. Själv skulle jag föredra att brinna för ett jobb.. inte av desperation.
I många år av febrilt kämpande av ett respektfullt tillmötesgående och en önskan om ett drägligt Liv och leverne, med stöd såväl som press från arbetsförmedling, a-kassa och försäkringskassa, slits man från alla håll med krav som det svenska systemet bjuder till. Har man en gång hamnat i detta ekorrhjul är det ett rent helvete att ta sig ur, trots att man som jag är fullt frisk och arbetsför. Viktigast är ändå att viljan till jobb finns där, delvis för den ekonomiska överlevnadens skull men i första hand för den sociala delen av ens Liv som ju är grundläggande för allt. Jag har en vilja starkare än stål, jag har en önskan högre än Eiffeltornet, jag har en kapacitet likt ett helt universum men ändå sitter jag där i ett skruvstäd och kämpar idogt för att komma loss och få ta del av den vanliga vardagen vilken många andra tar så för given.
Jag känner mig obefogat straffad, förminskad och totalt underminerad i självkänslan efter så lång tid i Djävulens påfund "arbetslöshet". Att få ett "nej" så många gånger gör att man omedvetet alltid förväntar sig ett sådant typ av svar. Hoppet går förlorat när man sällan får uppleva det positiva "jaet" som tar en vidare i ett Liv av självklarheter så som potatis och sås på bordet, en biobiljett till barnen eller en resa utanför länets gränser. Man lär sig givetvis att tackla ett nej med tiden. Man har inget val. Man lär sig att ett nej också ger en slags mening med livet, en lärdom som bidrar till ens egen ödmjukhet att använda i framtida verklighet.
Men jag lär mig där emot aldrig att obefogat misskrediteras av översittare som lärt sig katt och råtta-leken och utnyttjar den för egen vinnings skull! Där går gränsen för min acceptans och trots att jag inte befinner mig på någon chefsnivå vare sig privat eller professionellt, tar jag mg rätten att slå näven i bordet och markera när orättvisan försöker övervinna moral och modet till ärlighet.
I många år arbetade jag på ett statligt företag där min kunskap och begåvning kom till sin fulla rätt. Det utgjorde också den trygga och glädjefulla tillvaron för mig och min lilla minifamilj, då jag till min stora lycka fick jobba med det som jag såg som ett drömjobb. Jag trivdes på min arbetsplats, med mina kollegor, uppgifterna och upplevde då en ömsesidig respekt, välbehövlig för fortsatt inspiration och tillit.
Det var en halvtidstjänst som med dåvarande regering tillät att få upp en heltidsinkomst via a-kassan. Ett system som av många arbetsgivare sågs och användes som en bra tillgång. När a-kassadagarna var slut använde man ett knep som gick ut på att ta in mig som vikarie på resterande 50 % i sex månader för att jag på så sätt skulle få nya a-kassadagar. Därefter åkte jag tillbaka till min halvtid och så snurrade det runt i många år. Detta var inget som på något sätt bidrog till trygghet i mitt liv. Som ensamstående med låg lön och pendlande med bil 10 mil om dagen blev detta till slut ohållbart! De sista två åren jobbade jag halvtid, sökte andra jobb samtidigt och fick dessutom gå till soc för att kunna överleva på lönen då lagen inte längre tillät att få stämpla upp till heltid. Detta ställde allt på sin spets och jag kom att böna och be min arbetsgivare om något mer anställningstid för att kunna stanna kvar på mitt jobb. Efter 12 år på samma arbetsplats tog jag för givet att man ville ha mig kvar då det aldrig varit tal om något annat. Till saken hör att man under alla dessa 12 år givit mig muntliga löften om att heltidsanställa mig så fort tillfälle och ekonomiskt utrymme gavs! Det kom aldrig. Då jag inte ser mig som särskilt märkvärdig valde jag under en period att jobba 50 % i receptionen för att rädda min och arbetsplatsens situation. Jag var alltså villig att göra vad som helst för att stanna. Jag städade, diskade, utförde små skitjobb åt de övriga anställda och gjorde därutöver mina egna ordinarie arbetsuppgifter utan problem. Jag kämpade med näbbar och klor för att kunna behålla mitt jobb som jag i min naivitet trodde jag skulle ha kvar till min pensionsålder.
Så uppstod läget när företaget skulle minska på sin personal och var och en erbjöds ett avgångsvederlag där man var fri att välja om man ville stanna eller gå. Huvudsyftet var förmodligen att man ville att de som var närmast pensionsåldern skulle ansöka om detta och i och med det behålla oss yngre på arbetsplatsen samtidigt som man gjorde besparingar.. Det fick med facit i hand, en motsatt effekt. Synd...och så förbannat bortkastat! Korkat, inte minst med tanke på att man också schabblade bort en vd som fick plåster på såren med ett antal miljoner som sedan bara "glömdes bort".. DÅ fanns pengar att betala sina misstag för. Man hade förmodligen aldrig behövt erbjuda någon avgångsvederlag om man skött sina kort rätt från början.
Jag såg ingen annan utväg än att ansöka om avgångsvederlag då min ekonomiska situation inte tillät annat. Pest eller Kolera var alternativen. Men jag var noggrann med att i djupet av mitt hjärta förklara för cheferna att jag hellre stannar kvar och kan så göra om jag endast kan få till mig ytterligare 25% anställning, dvs att jag bad om en 75 procentig tjänst vilket jag såg som rimligt efter 12 år på samma arbetsplats.
Det oväntade och bryska svaret lät inte vänta på sig: "Du har inte kompetens nog"....
Ett svar jag än idag bär med mig i den onda minnesbanken. Chocken var ett faktum och mina år kändes som bortkastade innan jag senare förstod att det är många arbetsgivare som kör den här typen av fulspel för sin egen vinnings skull. Man visade sitt missnöje över att jag slutligen valde avgångsvederlaget, med att säga att man gärna ville ha mig tillbaka till arbetsplatsen efter den "karens" som krävdes för att återta någon.
Från början var den ett år. Sen blev den till tre år!
Nu har det snart gått sex år. En förbannat lång karens. Men det märkliga är att jag jobbat på samma företag i en annan stad de senaste åren. Där finns inte dessa "regler" och ohyggligt otrevliga attityd som jag på senare tid bemötts av på min förra arbetsplats. Jag har sökt mig tillbaka ett antal gånger som så många andra som lyckats med det!?! Jag har av oförklarliga skäl blivit obefogat misskrediterad av översittare vilket nu medfört att jag äntligen kan sätta en stor punkt. Det är synd och skam att det blivit så. Det är fler frågetecken än utropstecken i denna typ av beteende hos ett företag som utåt sett skall vara ett professionellt och statligt sådant. Det är ledsamt och tragiskt. Att man som arbetslös är så maktlös och att detta kan fortgå. Överallt. Inte endast på detta företag.
Tacksamt skålar jag för insikten om att det inte endast är arbetsgivare, företagsledare och chefer som skall ställa frågor och krav. Vi underhuggare gör oftast jobbet och har därmed rätt att få veta vem eller vilka vi jobbar för och inte minst under vilka premisser.. Där av denna "annons" ovan. Mänsklig kunskap och vård av relationer är prio 1 och borde vara en självklarhet för alla som vill vara och klättra på karriärstegen.
En stege jag personligen inte har något intresse av att klättra på. Jag kan som underhuggare tänka mig att ställa upp den, hålla den i ett stadigt tag och vakta stegen för den som vill upp på den..Men bara om jag bemöts med respekt och tillit!
Jag tänder ett ljus till... och hoppas få napp på annonsen ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar