Restless Legs ger ingen orgasm!

Vid min senaste Stockholms-resa, satt jag på tåget och drabbades plötsligt av denna fruktansvärda åkomma, som motvilligt får mig att söka akuta lösningar och botemedel.
I detta tillstånd styr hjärnan mig till desperation och väl tilltaget behov av goda idéer att avvärja problemet med. Jag sökte en akut lösning och fann den! På tåget. Till både min och medpassagerarnas förvåning!
För min del upplevdes räddningen som en befrielse. För de övriga resenärerna hopades antagligen tankar med sexuell anknytning. Åtminstone tyckte jag mig kunna utläsa det av deras besvärade blickar =)

Jag kan inte minnas när jag fick det konstaterat. En för mig obegriplig diagnos med ett namn som låter som en direkt översättning från Idas Sommarvisa med ben, "fulla av spring"!
Restless legs.
Det är förvisso något helt annat! Det sist nämnda medför både frustration och irritation, medan det förmodligen för Idas del handlar om en något mer positiv känsla.

Kortfattat om Restless legs syndrome, RLS, som på svenska kallas rastlösa ben, från vardguiden.se: 

Ungefär 5–10 procent av alla vuxna svenskar har svårt att sova på grund av krypningar, ryckningar, stickningar, kramper eller smärta i benen. Om symtomen är besvärande kan de behandlas med läkemedel.

Restless legs, eller rastlösa ben, är en ganska okänd åkomma trots att den är vanlig. Det är oftast en kronisk sjukdom med besvär som återkommer hela livet.
Besvären är mest uttalade då man vilar, framför allt när man lägger sig, och blir lindrigare när man rör på sig. Man blir rastlös och måste stiga upp och röra på sig.
Det kan också bli besvärligt att sitta stilla längre stunder, exempelvis i samband med resor, sammanträden, bio- och teaterbesök.

Det inträffar turligt nog, inte särskilt ofta för min del personligen. Någon gång i månaden kommer krypandet i benen, som oftast när jag är trött och vill sova, men också om jag är stillasittande allt för länge.
Det finns läkemedel att tillgå, vilket jag vänligt men bestämt betackat mig för. Jag tror mig nämligen ha hittat min egen "medicin" för denna åkomma ;-)
Vad som händer i benen står redan klart, men i huvudet kopplas man direkt till växeln för Frustrationsavdelningen, där man kan boka en liten cell på 2 x 2 meter, var i man sätter sig mot den ena väggen och spjärnar med benen mot den andra, dvs att man trycker med fötter och ben mot den andra väggen med all kraft man äger i sin lilla kropp, och man vill inte ge sig förr än väggen är raserad!! =)

Förstå frustrationen här! Men det är precis den känslan som uppstår när krypet i benen gör sig påmint.
Alternativet är att man vill man springa Lidingöloppet, trots att den fysiska styrkan ligger långt under godkänd nivå och flåset kan liknas vid en 70-årings. Då är det  k r i s !!

Och där satt jag på tåget.. i godan ro och läste tidningen Kupé när det oväntat började krypa i ben, från ljumskarna ner till fotknölarna och därmed tryckte frustrationsavdelningen på On-knappen och det oundvikliga larmet utlöstes. H E L V E T E !!!
Inte NUUU!!!
Med folk runt omkring blir paniken ett faktum, inte minst för att jag måste avleda denna obehagliga känsla på något sätt. Eller rättare sagt, på vilket sätt som helst!
För att bespara mina medresenärer genanta beteenden, kom jag på den lysande idén att nyttja tågets lilla toalett med ett alldeles utmärkt utrymme... på just 2 x 2 meter!!
Y E S!!

Med ett ursäktande leende reste jag mig från stolen och intog den lilla "cellen" med styrkan och viljan att fälla väggen där innanför. Nu skulle den ner!
Lutande med ryggen mot den ena väggen, hasar jag ner mot golvet, sätter mig i någorlunda bekväm position och lyfter båda fötterna mot väggen mittemot, trycker till med all kraft och ska sedan stanna där..i evighet!!

Styrkan som krävs och inträder här, är enkel att jämföra med den som inträffar vid barnafödsel! Man tar i för Kung & Fosterland, tills ett knakande hörs i både vägg och knäskålar och andetagen förvandlas mer eller mindre till desperata krystningar, svetten sprutar från alla håll och benens muskler blir bedövade av smärtan som tvingas dit av denna sjuka "medicinering".
Så här sitter jag..i 10 minuter!

Det är inte svårt att förstå att man efter en sådan övning är helt slut, färdig och borta! Men känslan efteråt är Gudomlig! Krypet är besegrat med en annan typ av smärta: Mjölksyra!
Problem som kan uppstå här, är att det blir något besvärligt och svårt att komma upp på fötter igen. Man får kämpa lite...det gör jag.
Med illa grinande miner, tar jag mig sakteliga upp mot Verkligheten igen, ser mig i spegeln, kammar till mig, hämtar andan, svalkar mig med vatten, sväljer, harklar mig och gör mig redo för tillbakagång till min numrerade stol.

Av naturliga skäl är både min gång och mitt ansiktsuttryck av lindring, lätt att förväxla med ett nyligen genomfört besök i den Sjunde Himlen!
Att efter 10 minuter komma tillbaka till sin plats på tåget, med svettpärlor i pannan, ett sjukt leende på läpparna och med ben som knappt kan bära en, ger mig viss förståelse för de övrigas märkliga blickar av frågetecken! =) Den ena damen var öppen som en bok, jag läste motvilligt av henne direkt!
Hon hade missförstått alltihop. Mannen vid hennes sida log...
Synd att dom inte kunde läsa av mig! Det hade känts bra... eller bättre i alla fall =)

Tänk på det..nästa gång Du ser någon kliva ut från "Sjunde Himlen" på 2 x 2 meter, som andfådd, leende och med lättnad i blick möter din.

Det är förmodligen bara någon med Restless Legs ;-)