Visserligen var min ursprungsplan att bli skådespelerska och jag ägnade all min lediga tid till teater på amatörnivå under några år, för att sedan söka in på någon förnämlig teaterutbildning i vår Kungliga Huvudstad. Målet var utstakat och klart. Jag skulle bli det jag var bäst på: spela en karaktär vars mask var ogenomtränglig!
Men det berömda bananskalet råkade i min oförutsägbara väg. Jag blev introducerad för en radiomikrofon av en nära vän, som bad mig testa micken för inställning av ljud.. Jag gick aldrig där ifrån =)
Det var liksom klart, naturligt och inget yrke att förneka för en dam vars munläder kom till sin fullständiga rätt. Det har gått rätt så bra sen dess.
Det är ett sätt att Leva och det är svårt att vara utan. De senaste åren har jag av olika skäl valt att gå andra vägar, för förnyelsens och erfarenheternas skull. Det har också gått rätt så bra. Men inte lika själsligt roligt som det varit under mina år i direktsändning.
Det händer att jag saknar min egen radioröst ibland =)
Så jag harklar mig, pratar i alla möjliga intron och låtsas att jag är on air samtidigt som jag städar här hemma!
Jag överlever utan jobbet men saknar det enormt.
Så nu har jag skickat iväg en ansökan med hopp om att åter inta en trivsam studio med härligt och kunnigt folk. Fan vet om det går vägen..
Men jag håller tummar, vägrar nycklar på bordet, undviker att gå under stegar och förlitar mig på ljus framtid.
Annars kanske det inte är för sent att bli skådespelerska? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar