Brända hjärtan osar rädsla & fängelse

Livet har sin gång. I allt. I med -och motvind. I solsken och regn.
Alla har vi något gemensamt. Alla strävar vi efter målet att må bra. Olycka och elände önskas endast tillhöra periferin och en given vilja är att det så skall förbli.
Livet har sin gång. Och gör lite som det vill. Det tillåter sällan fullständig harmoni. När hjärtat vant sig vid lycka, har sin tillit till Kärleken och slår i önskvärd takt, vill Livet göra sig påmint med knakande fogar, åskmoln på himlen och ett svek som etsar sig in i djupet.
Ett helt hjärta omgivet av glasskärvor, för att människan i sin blåögda tro vill ge sin Kärlek till någon annan.
Må Gudarna veta att miljontals hjärtan har givits bort till någon oförtjänt!

Att Älska och tro är den svåraste uppgiften i Livet. Inte minst när man nått hälften av sin utsedda tid och erfarenheterna av svek och bedrägeri placerat sig i det brända hjärtat, som hädanefter ska osa av rädsla och fängelse. Det gör ont i den stund man blir övergiven.Det gör ont att bli bedragen. Det gör ont att bli sårad av den som älskas högst på jorden, som håller ens hjärta i sin hand och gör så att Livet aldrig mer blir detsamma. Allt  gör så ont i den stund man delges Verkligheten.

Där allt man trott på raseras, där man lagt ner sin själ och förlitat sig på den äkta känslan.

När ofrivilligt medlemskap av Brustna Hjärtans Patrull är ett verkligt faktum, inser man snart att den värsta sorgen är kvar att bearbeta. Att tillit och förtroende är avverkat och vilar i det förflutna, som tycks styra hela ens framtida Liv. Besvikelser som göder rädslor som vattnar sorgen som styr hjärtat.
En enda brusten Kärlek som ihärdigt intar makten över hela människan!

Min undrar över hur många möten av Lycka jag missat för att jag tillåtit min sorg att styra, väcker mitt förnuft till vacklande handling.
Må den djävulska rädslan övervinnas av mod!
Må människan åter igen få uppleva tillit, sitt omplåstrade hjärta till trots.

För Kärleken är ju så enkel... men människan så komplicerad.