I Mobbinglandet vill ingen bo!

      OBS! Flickan på bilden har ingenting med följande inlägg att göra.

 

Det är med sorg och ledsamhet som jag med min son har diskuterat mobbing, om ett obeskrivligt elände som så många blir utsatta för dagligen. Ämnet kom upp rent allmänt vid gårdagens middagsbord och efter att ha inventerat hela känslolagret och i djup förtvivlan konstaterat att denna sinnessjuka tortyr pågår hela tiden, både mentalt och fysiskt, känner jag en given skyldighet att skriva om detta. Det är det MINSTA jag kan och ska göra. Både barn och vuxna lever i detta helvetiska skrymsle, ibland totalt blottade och blåslagna, ibland gömda av skräck, skam, panik och en längtan till de Godas Värld där endast Kärlek och empati är tillåtet.
Den Världen finns det ingen som helst kompass eller GPS som hittar till så vida inte den utsatta stackaren tar kontrollen och av ren tillfällighet och tur lyckas trycka på rätt knappar och lyckas rymma till fred och frihet!
Det händer sällan.. Det som där emot händer är att förtryck, hån och fysiskt våld styr individens Liv till destruktivt tänkande, en minimal självkänsla som inte går att se med lupp, ett framtida beteende som låser in en kvävande själ, en stolthet som läggs under lock och kokar tills det antingen exploderar eller dunstar och försvinner likt Livet på väg mot den hastiga döden!

Jag vet..jag har varit där...många gånger..Jag delar gärna med mig av egna erfarenheter, denna gång dock ej så värst uppmuntrande men väl så viktigt att framställa i starkt ljus. Om inte för min egen skull så för någon annan likasinnad, en broder eller syster med kinder fårade av tårar.
Jag har ett förflutet som s.k mobbingbarn, något som satt sina avtryck och som jag dessvärre än idag dealar med. Konsekvenserna av att bli utsatt blir till ett otal och var och ens beteende kommer från något i vår bakgrund som man i dagsläget projicerar på något annat eller någon annan. Att bli ristad i barndom sätter spår i det mest negativa banor, det enda positiva är att man blir någon slags försvarare till de behövande.

Mobbing har i alla tider funnits, det har inte heller minskat för att det på senare tid har uppmärksammats i medier och olika forum. Tyvärr. Man vill gärna tro att vuxna är mogna och införstådda nog för att kunna förhindra detta helvete men vuxenmobbingen finns lika mycket och ofta på jobbet och i vardagen som den finns på skolor, fritids och dagis.

Jag anstränger mig i detta nu för att inte fullständigt explodera av tanken! Kan vi skicka folk till månen, hitta bromsmediciner för cancer borde man väl med enkla medel också kunna stoppa något som mobbing!
Det är bra att så många engagerar sig mot detta. Det är bra att det uppmärksammas, förs debatter och att man på skolor inför speciella grupper mot mobbing. Men det finns också folk som visar sympati och uppmärksammar helvetet på de mest märkliga sätt. Det räcker inte med att tycka, tänka och ha åsikter på de sociala nätverken på nätet, att trycka på gilla-knappar och tro att det ska hjälpa den stackars sate som själv blir upptryckt mot väggen och försöker värja sig mot glåpord.

Det räcker inte med medömkan. Det krävs handling. Det krävs mod. Ett mod man som frisk individ är skyldig att införskaffa och lära vidare till sin kloka och vackra omgivning. För allt är klokt och vackert från början. Den dagen det är sjukt, fult och trasigt har vi ett tydligt kvitto på vad vi själva ställt till med!
Jag har personligen en mycket bestämd uppfattning och inställning till hur och att man ska agera. Inte OM!!
Här följer ett av många exempel på hur jag visade och lärde min dotter att aldrig ta skit från någon.

För många år sen, i en helt annan stad, då min dotter var en liten "snutta" med blonda lockar svajande för vinden hände det sig att flickan med sina kompisar en dag kom hem rödgråtna och andfådda. I panikens kör snyftade dom fram berättelsen om ett gäng dumma pojkar som retas, trakasserar och våldför sig.
Min spontana reaktion kopplades snabbt via förargelsens växel direkt till minnena av ångest och förbannelse.
Efter viss tröst och ett gäng frågetecken kom så förklaringen att dessa pojkar under längre tid förföljt en del av flickorna i klassen. Tvingat och jagat in dom mot återvändsgränder och kastat både sten och tallkottar på tjejerna, under stunder av busvissling och uppkäftiga kommentarer!
Djävulen i mig vaknade, jag tog flickorna med mig ut, 5 stycken skakande små asplöv fick göra mig sällskap under letandet som slutade med framgång. Där stod dessa små, gulliga pojkar, trotsiga och inte särskilt charmiga men jag värjde mig från det Marinska utbrottet och uppmanade istället till en "lek" vi skulle genomföra. Då min ton var något i moll vågade ingen liten pojke sätta sig emot så jag delade upp flickorna i ett lag och pojkarna i det andra. De sist nämnda fick innan uppställing mot väggen plocka ihop en kasse med sten och tallkottar. För rättvisans skull fick också flickorna hjälpa till att plocka. När således kassen var full stod så grabbarna mot väggen med sina frågande nunor, öppna munnar och tårfyllda ögon och undrade givetvis vad som komma skulle. Det blev dom snart varse!

Jag utsåg mig själv till enhällig domare och flickorna ställde sig bakom ett streck ritat på backen med en hög stenar och kottar i nävarna. Tjejerna stod till en början förvånade och smått tveksamma men med domarens temperament och målmedvetenhet ställdes inga motfrågor utan matchen kunde börja!
Flickorna fick kasta och sikta på pojkarna medan jag busvisslade. När en av av pojkarna gick ner på knä och bad om förlåtelse avbröts "leken" och vi samlades under en av tallarna för reda ut hela eländet.
Det tog sin tid och det gjorde ont i mig att behöva vara så drastisk men tidigare erfarenheter har bidragit till konkret handlande som får konsekvenser att lägga till sitt minne och dra lärdom.
Det hjälpte. Dom blev goda vänner, hela gänget och det hände aldrig mer!
Jag har på senare år lagt mig i ett par sådana här incidenter då jag bor intill en skola där det ibland sker saker ingen verkar se. Jag drar mig inte för det. Det ska ingen göra.
Det spelar ingen roll hur du ingriper, bara ATT Du gör det vare sig det gäller en vuxen eller ett barn..
Om alla drar sitt strå till stacken behöver ingen i hela världen plocka varken stenar eller kottar och definitivt inte kasta det på någon heller.
Tänk på det....