Livserfarenheter och insikter ligger invirat i bomull och medför en själsfrid som en tonårings själ inte är i närheten av. Det infinner sig ett lugn som raderar överflödig oro, som intar både förnuftets välsorterade kammare och den känslomässigt outsinliga skattkistan.
Med ålder kommer visdom. Och växande kroppsdelar!
Det är en mycket utbredd myt att näsa, öron och fötter fortsätter att växa hela livet, men enligt den medicinska facklitteraturen finns det inga som helst belägg för den tanken.
Sanningen är att tillväxten av dessa organ normalt upphör, när man har växt färdigt, vilket för de flesta är i 16–18-årsåldern. Därför kan vi till exempel behålla samma skostorlek hela vårt vuxna liv.
Värre är det med byxmått och storlekar på överdelar!
Det är bevisligen så att just dessa delar av kroppen tycks växa med åldern..också. Att man rent mentalt och känslomässigt växer med tiden är både välkommet och tacksamt. Men att upptäcka föränderliga fysiska fenomen är för mig obegripligt och märkligt. Och allt tycks ske bakom remarkabla ridåer över en natt!?
Här har man inte en chans till förberedelse av changemang och galoppombyte.
Plötsligt står man frågande framför spegel och överfylld garderob, och undrar varför byxor blir svåruppdragna strax ovanför knäskålarna. För där sitter de. Och de sitter fast. Det är onekligen lite av en chockerande insikt, där man står mitt i det ljuva livet. med ett klädskåp fyllt av trasor i storlek Small och Medium. Trasor som inhandlats under årens lopp - och som använts flitigt i alla möjliga märkliga sammanhang. Under årets samtliga årstider. Nu är det stopp. Nu har trasorna fått nog. Nu är det dags.
Tiden är kommen för hormonell terapi!
Det hör åldern till. Har jag hört. Det har mamma sagt. Och jag betvivlar aldrig hennes ord av klokhet och kunskap. Det är en naturlig del av det väntande klimakteriestadiet, att hormonella rubbningar påminner om livet i en berg- och dalbanevagn. Och jäklar vad det går undan!
Det är vallningar, brinnande stubiner, halvtaskig syn, spröda hörselgångar och känslomässiga karuseller. Det må så vara. Det kan jag köpa.
Men se, dessa kroppsdelar. Som växer sig stora och starka. Jag har vågat vägra vågen i många år nu. Det gör jag till viss del fortfarande. Det gör inget att den går mer uppåt än neråt. Jag har vandrat runt på jorden som ett "benrangel" under halva mitt liv, och fått glåpord kastade efter mig pga av detta. Så mina extra kilon som visas av digitala siffror ignorerar jag.
Det är garderoben jag förtvivlas över. Plötsligt förvägrar varje klädtrasa mig! Till och med sådana inhandlade för bara några månader sedan. Förra årets vinterjacka som då satt som en smäck, fungerar numera som en väst, icke knäppningsbar. Det blir kallt. Och trångt.
När t.o.m. trosorna fastnar strax söder om skogen konstaterar jag besviket och förtvivlat att krisen är här! När det visar sig att de enda plagg som passar är strumporna blir just detta faktum obestridligen bekräftat. Det blir sannerligen till att rota i spargrisen till nytt garderobsinnehåll.
Från grunden. Ungefär som att inreda sitt första hem. Det blir en dyr men ack så sann historia.
Jag hade nog föredragit att näsa, öron och fötter hade fortsatt växa istället, vetenskapliga undersökningar till trots. För det borde väl rimligen vara mer till fördel att kunna andas, lyssna och stå stadigt här i livet?
Här står jag nu. I strumplästen. Lite uppgiven. När jag oväntat hittar ännu ett plagg som fortfarande passar. Hatten!
Det är verkligen skönt att bli äldre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar