Vissa saker gör man bara inte som vuxen. Man kastar inte glåpord efter någon, eller försöker att förlöjliga eller förminska någon bara för att man själv utsett sig till den som kan och vet bäst.
Det gör ont i mig när jag, både i verkliga livet och i sociala medier tar del av kommentarer av ord jag knappt trodde fanns. Och med en illvilja som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Att vuxna stort och vackert i ena stunden talar om att vara respektfulla och inte på något sätt acceptera mobbning bland våra unga, och i andra stunden bete sig som värstingar på sandlådenivå själva, är för mig ofattbart och tragiskt.
Att ha åsikter och sätta gränser är en sak. Att argumentera för sin sak likaså. Men att tillåta sig övertramp så som personangrepp borde vara förbjudet och hårt straffbart!
Jag har aldrig förstått mig på att vuxna människor tar till både härskarteknik och mobbning för att någon tycker och tänker annorlunda och på sitt eget vis.
Det blir ju något förvirrande om man kräver uppriktighet av sin omgivning, och samtidigt förväntar sig att personen ifråga ska tycka likadant som en själv.
Och har man en annan åsikt bemöts man av vissa korkskallar med en attityd långt bortom vett och sans. Här halkar man gärna ut på den misslyckades bana. När vettiga argument sinar tar man till ord från helvetet och det verkar inte vara av betydelse om det ens har med diskussionen att göra. Då kommer de där "kloka" orden; Är du dum i huvudet? Är du trögfattad? Och för en stund sitter man där och undrar om man verkligen är det!
Det har jag gjort många gånger. Fått dessa fraser till mig när jag lagt fram en åsikt och sedan blivit tilldelad mig denna typ av kommentarer. Jag kanske ÄR dum i huvudet? Och trögfattad?
Det har tveklöst naggat på min självkänsla. Orsakat osäkerhet och en känsla av ensamhet. Det har krävt sin självrannsakan och ett antal terapitimmar. Nu vet jag att jag inte är varken det ena eller det andra. Jag har numera insett att den som besvarar mina åsikter med denna typ av översittarattityd inte är intresserad av andras åsikter.
Man vill bara göra sin egen åsikt/röst hörd och därmed intala både sig själv och sin omgivning att man har rätt. I det mesta. Och en del väljer att göra det genom att försöka förminska andra, när argumenten tar slut.
Underligt är det ju också att den som påvisar sin uppriktighet oftast blir förknippad med någon som är elak. Jag har personligen svårt att få ihop det. Alla vill vi omges av människor som är ärliga och rättframma. Det älskar vi! Åtminstone påtalar vi det. Ärliga och uppriktiga människor är att föredra och beundra. Något annat vill vi inte befatta oss med i vår vänskapskrets.
Hur gör man då för att i snyggaste förpackning leverera sanning och uppriktighet i kombination med att vara snäll? Pedagogik på hög nivå. Vuxna emellan.
Jag klurar fortfarande på det. Det blir lätt så när denna fredag gör sig gällande i dunkelt dis och minusgrader. Förhoppningsvis hittar jag ut. Och hamnar på plus. Någonstans i den Vuxna Världen av snäll uppriktighet..
.jpg)
