Jag var på väg till tvättstugan, bärandes på tunga säckar samtidigt som koncentrationen på att stå på benen var att prioritera. Glashalt och broddarnas tid borde tas på allvar.
På vägen över gatan ser jag en äldre herre, stapplande och aningen darrig, ta sig framåt i sakta mak. Även han koncentrerad på att icke falla mot hård och kall mark.
Jag tyckte synd om honom, kände uppriktigt medlidande och undrade varför i hela friden han inte hade en rullator till sin hjälp! Gamla herren på runt 90 +, alldeles ensam och rädd =(
Jag vill med min vänlighet muntra upp honom, varför jag med vänlig stämma tilltalade honom med den naturliga frasen:
Nu får Ni allt gå försiktigt så Ni inte ramlar...
Inget svar.
Han fortsatte sin långsamma promenad i uppriktig rädsla, såg ner i backen och tycktes uppenbarligen inte höra min artiga fras. Så jag upprepade mig när jag kom honom närmare, i tron om att han naturligtvis hade dålig hörsel:
Nu får Ni allt gå försiktigt så Ni inte ramlar...
Då stannade han till, om än något osäker på benen, och svarade rappt:
Jag hörde dä första gången! Skit på dä!!!
Chockad ställde jag ner mina tvättsäckar och såg på honom storögt. Var detta sant??
Jo då.. Han fortsatte sin promenad som om ingenting hade hänt! Stapplade vidare med mungipor nerdragna till knäskålarna och försvann mot Drömmarnas Horisont!
Jag kan enkelt medge att mitt chocktillstånd var påtagligt, då jag sällan hamnar i läget där mållöshet råder. Men i denna stund var det endast frågetecken och förvåning som stod i fokus.
Jag såg mig omkring, förmodligen för att jag till min lättnad ville finna dolda kameror! Där fanns inga. Det var ingen inspelning av "Pensionärsjävlar"...
Det vara en helt vanlig vardag i Ingemarsdotters Liv!
Hej & Hå! Det måste vara skönt att bli gammal ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar