Jag glömmer det aldrig och delar gärna med mig av denna händelse.
Sen skiter man i vad det är för väder som råder i vår Vackra Värld =)
Bussen från Radiohuset var helt folktom vid hemgång efter jobbet kl 06. På Fridhemsplan stod däremot ett gäng väntande resenärer och dom klev på en efter en, glada i hågen efter, vad jag förmodar en lördag full av trevliga eskapader. Person nr fem fick mig att vakna till! En Christer Lindarw-kopia med långa smala ben, långt blont, svallande hår, iklädd värsta schlager-utstyrseln, klev med stapplande steg in på höga klackar och med en aning flackande blick slog han sig ner i sätet framför mig.Jag log, inte enbart med hela ansiktet utan också med hela mitt hjärta Kan inte låta bli att hysa beundran för en människa med det modet! Att våga göra det man själv känner är rätt och trotsa omgivningens tankar, blickar och reaktioner.Kan heller inte låta bli att dela med mig av det så jag knackar liter försiktigt på hans axel och säger:
- Ursäkta, men tar du illa upp om jag säger att jag är ett stort 'fan' av dig?
Han såg förvirrat över axeln och jag möttes av ögon, stora, blå och välsminkade. Hans ansikte var avlångt och med hans vackra drag, väl genomförda make up och hans pliriga blick såg han nästan overklig ut, likt en skyltdocka som lämnat ett skyltfönster för ett liv i Människo-Land. Till en början såg han mest förvånad ut. Sedan sprack leendet upp och han svarade med späd stämma: - Jag tar absolut inte illa upp. Tack gumman!Han greppade sin strassprydda lilla handväska, reste sig upp och intog istället den lediga platsen bredvid mig. Jag såg på hans ansiktsuttryck att han ville höra fortsättningen på, eller i alla fall en förklaring till min spontana komplimang så jag fortsatte: - Jag har träffat många män i mitt liv men du är ta mig fan den mest manliga av dom alla!Hans ekande skratt smittade och vi mötttes i det och han bad mig utveckla.
- Ja men...att du VÅGAR stå för vem du är och vad du vill. Du är modig, helt enkelt. Därför är jag ett fan till dig..Han sträckte fram handen och presenterade sig som Patricia, hans egentliga namn var Bengt. Han såg på mig en stund, kastade med det långa håret som jag förmodar var en peruk och sa:
- Så har jag aldrig tänkt på det.. Det är ju helt underbart! Vår tid i gemenskap på bussen blev tyvärr inte så långvarig när hans hållplats nådde Västerbroplan.När bussen saktade in noterade jag att isen var påtagligt blank på trottoaren utanför och jag bad Patricia vara försiktig på sina höga klackar. Hans tidigare lite flackande blick var nu fokuserad och utstrålade tonvis av lycka:
- Gumman...jag kommer att sväääääva hem nu!
Med handväskan chict hängande över axeln såg jag honom lämna 4:an buss och innan dörrarna stängdes gav han mig en slängkyss.
Jag fortsatte le återstoden av vägen hem och kände en uppriktig värme som skulle kunna smälta snön på marken vi går på. Vilken bra start på dagen för honom! Vilket bra avslut på min!
Jag är hemma i soffan nu..och undrar om jag skulle klä i blåställ..Och om jag ska ta Lennart som andra namn..
Funderar på om jag har modet att göra det ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar