Björn Skifs..en skitstövel?!?

Minnen! Detta fantastiska arkiv med material totalt oredigerat, det mest personliga, så nära men ändå så långt borta. Enkelt att ta till när nuets verklighet inte serverar det man önskar på silverfat. Den stund man villigt lutar sig bakåt och tillåter sig styra färden mot det förflutna och uppleva allt det goda man valt att memorera för all evighet. Det är skönt med goda minnen..som en massage för själen!
Jag har naturligtvis ett arkiv lika stort som någon annan. Jag öppnar det på glänt och det jag allra först skymtar är ett skivkonvolut med den man vars musik fått mina små ben att dansa många gånger, ibland framför en spegel, ibland framför en scen någonstans i Sverige och en gång i hans bil (!) på väg till Vansbro.

Jag var kanske runt 6-7 år när jag fick min första vinylskiva med Herr Skifs som kom tvåa på min lista över favoritartister. ABBA var givna idoler sedan länge =)
Men Björn som sedan kom att konkurrera med Tomas Ledin i Marina-världen, var den jag tyckte kändes mest trygg och dessutom såg han bra ut. Ju äldre jag blev desto snyggare blev han ;-)
Nåväl, min pappa tog med mig på en kortare resa i överraskningarnas tecken, vi for in till stan och DOMUS-varuhuset med sina fyra välfyllda våningar och med handtagen på entrédörrarna som jag aldrig glömmer: dom var stora, genomskinligt blå i färgen med ett inristat D.. =)
Jag förstod inte riktigt vad vi skulle göra där men vid ingången hängde en affisch med en bild av en glad Björn Skifs. Min läskunnighet var inte så utvecklad vid denna tid varför jag väl tog det som vilken reklam som helst. Men jag noterade bilden och inledde ett samtal med min pappa om hur fantastiskt bra Björn är, att jag önskade mig hans skiva till jag fyllde år, att jag skulle göra vad som helst för att få se honom på riktigt!
Pappa smålog lite busigt, blinkade lite och sa lite retsamt: "Nää, han är väl inget speciellt. Tror du inte han är en skitstövel egentligen"?
Han log ännu större, vi fortsatte gå uppför en trappa, genom en klädavdelning, vidare till musikavdelningen, jag fortfarande ovetande om vad som komma skulle. Å där!!!! Stod han i egen hög person, livs levande!!
Med sin blonda kalufs och sitt overkligt vackra leende stod Björn Skifs där omgiven av en skara fans, vars ålder var betyligt mycket högre än min, och som lyckligt tog emot hans autografer. Ni kan ju förstå en sexårings hjärta, dessa hårt bultande slag i ett virrvarr med känslor i chock!! Jag stod som förstenad, iakttog med öppen mun, såg på min far, såg på Björn Skifs, hämtade andan och tog sen fart och sprang fram till idolen! I samma stund som jag landade i hans famn höll jag mig hårt fast, kramade och såg oblygt i min idols ögon. Jag log, slängde med min blonda lockar, det tystnade i butiken och förväntningarna på vad jag skulle säga var nog högre än bygnaden vi befann oss i.. Till slut vänder jag mig om mot min pappa och utropar högt så det ekade mellan väggarna:
NEJ, Pappa!! Jag LOOOVAR!! Han ÄR ingen skitstövel!!!!! =)
Jag har aldrig sett min pappa så röd i ansiktet som han var då. Men å andra sidan insåg jag snart att humorn var densamma hos Björn som skrattade hjärtligt länge =)
Åren gick, jag blev tonåring och levde ett liv därefter. Liftade genom landet och lärde mig därav geografi. En av dom som jag fick åka med var just Björn Skifs. Året var 1986 efter en konsert med  Rod Stewart på stadion. Björn stannade längs E18, på väg mot Vansbro.
En trevlig resa som slutade med att vi än en gång kunde konstatera att han inte är någon större skitstövel ;-)
Min pappa är dessvärre inte kvar här på jorden..men jag är rätt så säker på att han då och då rockar loss till Hooked on a feeling, där uppe i sin Himmel ;-)