Nörden har ingen lag!

Du vet känslan när man ihärdigt kämpar för att låta bli. För att man måste. Inte minst för att visa respekt inför sin omgivning. Att hålla sig för skratt i situationer som egentligen kräver ett seriöst allvar är ibland en tung uppgift. Man jobbar febrilt med att inte brista ut i hejdlöst garv, för att inte såra, inte verka känslokall och egoistisk. Det gör ont i hela hjärnan och hjärtat samtidigt, då förnuftet och känslan påvisar ens uppenbara fel och brister i beteendet, men där den sjuka humorn står som spön i backen, och tvingar ut ett skratt som bara skriker efter att få komma ut i den fria Världen! Man är egentligen ingen människa av elakhet i dessa sammanhang. Åtminstone försöker jag att intala mig det, för att radera samvetskval.

Jag var i Falun för att uträtta några ärenden. Fick en stund över och gick mot Gallerian. Den fräscha, fina med glasdörrar så spegelblanka. Två meter framför mig, strax innan entrén gick en yngre kille. Jag såg vart det var på väg. Allt gick plötsligt i slow motion och jag hann tänka tanken att jag kan förhindra incidenten, men innan handling tog vid var händelsen ett faktum,
Det small till och hans panna blev ett med glasdörren! Livet blev som en film. En väl regisserad actionkomedi, där huvudrollsinnehavaren just genomfört sitt ”stunt” med bravur, och där jag som misslyckad statist fullkomligt tappade fokus och förstörde hela den dramatiska scenen! Hans blick och minspel fick mitt förstånd att raseras på en halv sekund. Han vände sig sakta om, såg sig panikslaget omkring, förmodligen i hopp om att ingen hade sett. Ögonen stod ut som råttpittar, kinderna var röda, liksom panna och näsa som påvisade ömhet och smärta. Den blicken. Den synen. Och jag visste så väl hur chocken måste intagit hans kropp. Hans hjärna som gick på högvarv. Vad hände? Varför tog det så tvärt stopp? Var är jag? AJ! Förvirringen i hans stora blå signalerade ett rop på hjälp och flykt på samma gång. En medmänniska av vett och sans skulle här gått fram och sträckt ut en hand. Men inte jag. Inte nu. Inte idag. Nej, jag biter mig istället i läppen, suger in kinderna så gott jag kan för att dölja eventuella smilgropar, blundar hårt och ber till alla Gudar att detta inte händer. Under tiden går mannen runt i cirklar och försöker frustrerat att förstå vad som just drabbat honom. Han tar sig för pannan igen, på nästippen den röda, kämpar med att se oberörd ut och stannar till. Möter min blick och får förmodligen anledning att undra vad det är för Värld vi lever i!

Vid det här laget har jag lyft min hand mot munnen. Trycker den hårt och kvävande. Det hjälper inte. Jag brister. Totalt. Saliven sprutar, ögonen glittrar, smått kväljande ljud börjar eka mellan betong och glasväggar och jag inser att det är lönlöst att ens försöka agera vettig medmänniska. Jag är helt enkelt en elak sate som skrattar hejdlöst, som inte kan sluta. Som sakta böjer sig ner, sätter sig på huk, fortfarande med handen för munnen, grinar ur sig konstiga ljud, torkar någon tår, och hör samtidigt hur huvudkontoret signalerar ett SOS: Skärp dig, frk Härliga! Jag vet ju hur han måste känna. Igenkänningsfaktorn och empatin finns där någonstans i dunklet. Jag försöker. Verkligen. Förgäves. En kvinna kommer fram till mig. Frågar hur jag mår. Undrar vad som hänt. Lägger armen om min rygg. Ser förtvivlad ut. Snett framför står mannen med röd näsa. Ingen bryr sig om honom. Bara om mig. Som tydligt ger bilden av en gråtande kvinna i nöd! Vilket senare skulle visa sig bli lite av en sanning. Jag pekar i panik mot mannen. Som för att påvisa att han är ”offret”, Men ingen förstår. Bara han. Och jag. Han har ont i sin näsa. Jag i hela själen. För att vettet berättar hur fel jag gör. Och skrattet får ännu mera spelrum. Så förbjudet. Så tabu. Men så fruktansvärt roligt!
Kvinnan får upp mig på benen. Leder mig mot en bänk. Jag torkar tårar, halvtjuter, blir tilldelad mig en servett, ser mig om efter den unge mannen. Han är borta. Det är jag också. HELT borta! Hickar, lugnar ner mig. Förklarar för kvinnan att allt är lugnt. Hon klappar mig på kinden. Medmänsklighet. Tack. Jag behöver det. För det gör så ont att skratta när man inte får. ONT! Jag åkte hem. Blöt från tandhalsarna ner till knäna. Nöden har ingen lag. Inte nörden heller.
Jag är hemma nu. Med tankar på mannen som bokstavligen gick in i väggen.
Jag tycker om Dig. Vill bara att Du ska veta det….