Hur mår Du? Egentligen!

Det borde rimligen vara tre små ord enkla att framföra i uppriktig omtanke. En fråga som snarare omvandlats till en artighetsfras. Man ställer frågan som om den vore naturligt placerad i en inledning av en konversation, för att sedan snabbt övergå till ytligt prat om väder & vind.
Svaret på den nyligen ställda frågan döljs därmed i facket för totalt ointresse..egentligen.

Men man har åtminstone ställt den. Vare sig man vill veta eller inte. Väluppfostrat och artigt. Jag gör det ofta. Frågar och ler. Inväntar det förväntade svaret som oftast lyder "bra", och lämnar det sedan därhän. Så korkat...egentligen.
Men värre är kanske att inte få frågan alls. Speciellt av de som man förväntar sig ska ställa frågan. Av sann omtanke. av viljan att finnas där, även när de grå molnen övertagit den annars så ljusblå himmelen.
Att få frågan när man verkligen behöver den tycks ibland vara långväga från Verkligheten. En bister sanning att vältra sig i när sorgerna står som spön i backen.
Vi borde lära oss bättre. Att ta hand om varandra. Se varandra. Höra varandra varandra. Vi borde ställa frågan av Kärlek och respekt, oavsett vilket väder vi må ha:
Hur mår Du? Egentligen...