Med ett mänskligt behov av glitter och glamour tar jag då och då med glädje och nyfikenhet del av de galor där Oscars och andra åtråvärda priser utdelas för bästa rollinsats och skådespelartalang. De rådande festligheterna med vackra människor intar en plats i sinnet som stillar tristess och drömmar svåra att förverkliga.
Med färgstark konfetti över beundransvärda celebriteter, vaknar lusten till ett annat Liv där problem och elände endast gör sig i periferin. Här är stunden där ens egna svårigheter tillfälligt döljs av Verklighetsflykt.
Det är i stunder som dessa en del frågetecken gör sig synliga och intressanta.
Här står en skådespelarelit med vackert skolad bakgrund där betygen, enträget arbete och timing visat väg till framgång och efterlängtad bekräftelse. Där man blir prisad och förärad för inlevelseförmåga och rollprestationer där man intar en annan människas sätt att vara och finnas.
När Oscarsgalan kommit till sitt slut och applåderna tonats ut, samlar jag ihop samtliga frågetecken och försöker ihärdigt att finna kloka svar. För vem kan inte inta en roll där ens egen personlighet tar semester för att framhäva någon annan? Vem klarar inte av att spela en roll där man riktar uppmärksamheten till det man egentligen inte är? Vem är tillräckligt ärlig för att inte vara en fullfjädrad skådespelare?
Ingen skall därmed se mitt Verkliga jag som, efter att ridån gått ner, är en vanlig människa med mörker i sinnet och grus i maskineriet som kämpar med demoner och djävulskap.
Hellre vill man framstå som stark, duktig och accepterad som god och näst intill oumbärlig.
Världen är full av människor: Okända, kända, bekanta, obekanta, nära, kära och ytliga. Alla olika i sina roller. Alla med olika uttryck som ger olika intryck och avger unika avtryck som för alltid kommer att finnas kvar. Det är det sist nämnda som vi efterlämnar. Och vi vet aldrig när!
Därför borde det vara enkelt att inse när man ska överge rollen man spelar så väl. Att våga klä av sig stolthet och rädsla inför de närmaste borde te sig som en självklarhet. I sin familj, som man delat loge med ifrån begynnelsen, borde det vara det enklaste som finns att vara sig själv och uttrycka alla sina innersta känslor. Att i gemensam sak äntra Livets scen och våga påvisa mänsklig svaghet också inför högt förväntansfull publik.
En uppgift svårare än något annat. Istället för att tala om hur mycket man älskar sina nära berättar vi hellre om materiella ting vi inhandlat på rea, om recept från veckotidningar och om man lyckats lösa veckans Melodikryss. Man intar sin roll, spelar den fullt ut i rädsla för att bli upptäckt som bedragare och svag.
Till vilket pris? En Oscar?
Jag är i detta nu i en av dessa pauser. Där avsminkning pågår i en loge i ensamhet där endast spegelbilden avslöjar mitt sanna jag och där väntande publik utanför dörren snart får se mig i en ny roll, iklädd ny mask.
Denna korta stund i ensamhet ger mig insikter om det viktigaste jag har: Mina nära och kära som ofrivilligt sitter i logen intill och förmodligen genomgår detsamma som jag.
Det är en verklighet att stundom acceptera; att hela Livet är en teaterföreställning som vi alla behärskar och borde tilldelas en Oscar för. Men framför allt borde vi alla uppmärksammas för det vi inte är:
Oumbärliga och ständigt styrkta av perfektionism.
Vi borde inse att alla rollinnehavare är av samma skrot och korn; biroller, statister och publik borde också tilldelas huvudroller.
Vi borde ta lärdom av misslyckanden och avböja manus utan verklighetsförankring. Liksom vi borde avböja dokusåpor och Postkodlotterier för att istället öppna våra hjärtan, munnar och känsloregister och få ett Ärligt pris.... för Bästa Dokumentär.
