Allt hänger på håret!

Jag gillar inte att vakna försoven, yrslig och panikslagen.
Den känslan som uppstår i kroppen är enbart av ondo och bidrar knappast till något av nyttighet i Livet. Den framkallar snarare en ångest som envist etsar sig fast för resten av dagen.
Att vakna på fel sida, utan väckarklocka och samtidigt förstå att man förmodligen snoozat den till döds mellan drömmarnas äventyr, är en skam som smäller högre än en atombomb.
Med en frisyr som når upp till norra Lapplandsfjällen, vindögd blick och hjärtslag i gränslös hastighet, är paniken och det dåliga samvetet ett svåraccepterat faktum.
Jag avskyr den känslan. Att ofrivilligt inta skammens känsla för att man i sin knäppa tro känner sig misslyckad inför sin kollegor, som möjligen får svara på ett par extra telefonsamtal, för att jag inte råkar vara på plats.
Vem har slagit i oss denna lärdom till skam. En helt vardaglig händelse som egentligen inte påverkar avsevärt mycket i våra Liv. Missat möte! So what?! Boka ett nytt.
Som om de vore så farligt att försova sig någon ynka gång?! Som om jorden skulle gå under. Som om man vore oumbärlig för Världen. Så fel man kan ha.
Ingen Värld går under av lite försovning. Så vida man inte är president, kung eller reporter på en kvällstidning, förstås.
Det är den där stressen som är en jävel att umgås med i inledningen av den nya dagen i sitt Liv! Den hälsar en knappast god morgon i trevlig ton, inbjuder inte heller till förnämlig frukost i en stund av lugn & ro, och knappast inte till konstruktivt tänk och beteende.
Tvärtom! Man är liten virrpanna som tar till lipen, näst intill i andnöd och som likt en yr höna springer runt och får inget av vett gjort. Kläder på, vilka som helst, raggardusch och en tandborstning som får både Karius & Baktus att ta på sig djävulshornen.

Man är i sitt mentalt pressade tillstånd, beredd att bege sig ut i Världen med viken utstyrsel som helst för att vinna några extra minuter i Livet. Kläder i totalt omatchande färger, olika strumpor och en och annan tova i håret! En konstig kompensation för de minuter man kastat bort i bingen i sin stackars omedvetenhet. Det slås i tår i bordsben, slits efter nycklar, vänds i dörren tre gånger ifall man glömt något, kollas i telefonen om jobbet ringt och sen kommer det... HÅRET!
Jag må se ut som Pippi Långtrump i klädvalet, vara totalt oredig i hjärnan men, se frisyren!!!
Den går inte! Där går gränsen! Så här går man inte ut i vår Värld. Med knullrufs och tovor som närmast kan liknas vid små svintobollar!
Ingen kommer någonsin att ta mig på allvar om jag ser ut som en pajas i frisyren, vilken ska forma hela mitt ansikte som idag dessutom ska vara blekt och osminkat!
Nu spelar det ingen roll att jorden går under! Jag förvägrar ett Liv med okammat hår, som ju är menat att vara änglalikt och vackert! Som ska inge det seriösa intrycket. Som påvisar hela min kvinnliga personlighet. Någon måtta får det vara.
Jag trotsar panik, djävulshorn, Karius & Baktus, mina chefer och resten av Världen, bara jag får peta till frisyren och känna mig värdig min spegelbild.
Jag skiter i att Presidenten väntar i sin limousin, eller att Kungen rullat ut röda mattan.
För en sak är det enda som ekar i huvudet på en försoven blondin som jag:
Kamma till Dig!

Nu sitter jag här. Något tilltufsad i stressnerven, något disträ, virrig och med ett uns av minnesförlust. Men i huvudsak är jag kammad, orufsig och kan väl beträda en röd matta utan dåligt samvete.
Så sant som det är sagt; allt hänger på håret..