Ibland sker det något märkligt under livets gång som man i sin uppgivenhet tror att man inte kan rå över. Någon slags era man gör ett ofrivilligt inträde i, som man hamnar i när man minst behöver det. Där minsta lilla går åt pipsvängen med allt vad det bär med sig. Inte något så trivialt som att slå i stortån eller att tappa bort sin nyckelknippa. Nej, här råder motvindarnas tid i betydligt större skala än så. Alla dörrar stängs, solar går ner över vackra horisonter och mörkrets furste blir det enda och hopplösa sällskapet.
Jag hade en plan för några år sedan. Att ta mig ur ett destruktivt leverne, hitta ett jobb, tjäna pengar och därmed få leva ett drägligt liv under skiftande himlar. Och som jag kämpat. Det har stundtals gått ganska bra. Ibland dyker det upp något jobb, lönekontot har fått sig positiva överraskningar och hjärtat på undertecknad har slagit några extra slag för livet det goda.
Men vägen dit är krokig och stundtals väldigt ensamt att gå. Och när man väl tror sig ha nått målet faller mörkret så till den grad att inget annat än att invänta bättre tider återstår.
Jag vet inte hur länge jag måste kämpa för att få något så enkelt som ett jobb. En arbetsplats att gå till där mina kunskaper och erfarenheter kommer till nytta. Där jag omges av kolleger som uppskattar både min närvaro och begåvning. Där jag kan visa vad jag kan, utvecklas och bli ännu bättre. Där jag får lön en gång i månaden och därmed kunna betala hyra, sås och potatis utan att panta flaskor för att få något över i plånboken. Det borde ju vara så självklart. Det borde vara varje människas rätt att få kunna försörja sig genom ett jobb. Det borde vara så enkelt. Men det är svårt. Och till slut ger man vika för ett dåligt självförtroende, tron på en ljusare framtid och ett liv i sus och dus. Det är bara att välkomna motvindslivet, härda ut och bita ihop. Någon gång kanske medvinden ger sig till känna. Jag får helt enkelt kolla 5-dygnsprognosen ikväll..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar