Journalister och #metoo

Jag har hittills inte skrivit något vad gäller denna hashtag. Inte för att jag är ignorant. Mer för att jag håller vissa tankar och åsikter privat. Jag har dessvärre blivit utsatt för sexuella övergrepp och trakasserier själv men valt att bearbeta det på egen hand. Med viss hjälp från min närmaste omgivning. Det är bra att detta uppmärksammas. Att män som tror sig vara "roliga" och "humoristiska" faktiskt överträder gränser. Men jag blir något konfunderad när man nu bedriver någon slags hetsjakt och endast koncentrerar sig på att belysa dessa problem i en enda bransch. Nu jagar man frenetiskt inom mediebranschen, inte minst kända programledare/journalister vars namn avslöjas på löpande band. Jag tar ingen av de berörda i försvar på något vis. Men jag undrar; pågår inte sexuella överträdelser även i andra yrkesgrupper? Och varför väljer våra kvällstidningar att ta upp gamla fall som redan är utredda? I det senaste kastar man ut ännu en medieprofil som man utrett och satt punkt för 2012. Kvinnan som blivit utsatt och idag polisanmält detta, inledde dessutom ett förhållande med denne trakasserande man. Ett år efteråt!? Det är som sagt bra att detta uppmärksammas, men jag känner att seriositeten hotas här. Självklart ska varje människa som känner sig utsatt för trakasserier ha all rätt i världen att sätta gränser. Men var går gränsen? Jag skulle ju personligen inte gå in i ett förhållande med någon som antastat mig. Reflekterar ens journalisterna runt detta innan man kastar ut namn och bilder i tidningarna? Och när börjar man granska andra yrkesgrupper? Det finns halvfigurer inom vården, handels, industri, byggbranschen mm som äcklar runt bland anställda och nyper i både andras stjärtar och tuttar. Men dessa är väl inte riktigt lika intressanta för våra kvällstidningar. Det finns en överhängande risk för att alla dessa anklagelser går över styr. Och att konsekvenserna för många blir ödesdigra. För alltid. Då är det försent att göra något åt det. Just i detta specifika fall som jag åsyftar blir jag rent ut sagt förbannad över! Att flera år efteråt polisanmäla någon som man sedan dessutom väljer att gå in i ett förhållande med?! Här upphör seriositeten i kvällstidningarnas rapportering. Här tröttnar jag ur och tar illa vid mig. Nu ligger inte längre fokus på #metoo. Nu är det tydligen viktigare att bedriva hetsjakt på kända ansikten. Undersöks verkligen sanningshalten i varje historia? För om man kastar ut berättelser som brister i trovärdighet blir vi som faktiskt blivit utsatta för övergrepp snarare mer till åtlöje än något annat. Jag var själv oförmögen att agera efter det jag utsattes för. Det tog lång tid. Att våga. Berätta. För någon. #metoo har fått många att träda fram ur mörkret. Det är bra. Det har startat modet hos många. Men snälla kvällstidningsjournalister! Det räcker nu. Det räcker nu.. 🙏

Motvindslivet

Ibland sker det något märkligt under livets gång som man i sin uppgivenhet tror att man inte kan rå över. Någon slags era man gör ett ofrivilligt inträde i, som man hamnar i när man minst behöver det. Där minsta lilla går åt pipsvängen med allt vad det bär med sig. Inte något så trivialt som att slå i stortån eller att tappa bort sin nyckelknippa. Nej, här råder motvindarnas tid i betydligt större skala än så. Alla dörrar stängs, solar går ner över vackra horisonter och mörkrets furste blir det enda och hopplösa sällskapet.
Jag hade en plan för några år sedan. Att ta mig ur ett destruktivt leverne, hitta ett jobb, tjäna pengar och därmed få leva ett drägligt liv under skiftande himlar. Och som jag kämpat. Det har stundtals gått ganska bra. Ibland dyker det upp något jobb, lönekontot har fått sig positiva överraskningar och hjärtat på undertecknad har slagit några extra slag för livet det goda.
Men vägen dit är krokig och stundtals väldigt ensamt att gå. Och när man väl tror sig ha nått målet faller mörkret så till den grad att inget annat än att invänta bättre tider återstår.

Jag vet inte hur länge jag måste kämpa för att få något så enkelt som ett jobb. En arbetsplats att gå till där mina kunskaper och erfarenheter kommer till nytta. Där jag omges av kolleger som uppskattar både min närvaro och begåvning. Där jag kan visa vad jag kan, utvecklas och bli ännu bättre. Där jag får lön en gång i månaden och därmed kunna betala hyra, sås och potatis utan att panta flaskor för att få något över i plånboken. Det borde ju vara så självklart. Det borde vara varje människas rätt att få kunna försörja sig genom ett jobb. Det borde vara så enkelt. Men det är svårt. Och till slut ger man vika för ett dåligt självförtroende, tron på en ljusare framtid och ett liv i sus och dus. Det är bara att välkomna motvindslivet, härda ut och bita ihop. Någon gång kanske medvinden ger sig till känna. Jag får helt enkelt kolla 5-dygnsprognosen ikväll..