Rökstopp!

Admirabel. Det är ett vackert ord. Trivial är ett annat. Två ord. Motsatsord, som båda beskrivande klär den outrannsakliga människan. Gåtfulla, konstiga, charmiga och unika. Vi är på något sätt allt på en gång. Jag kan både ligga och sitta i timtal och klura över hur vi människor är funtade och konstruerade. Och varje gång kan jag konstatera att vi verkligen är både helt fantastiska och fullständigt urknäppa varelser. Fast oftast är vi väl rätt så underbara, hela bunten.

Det är kött och blod, känslor och tankar, hjärnbalkar och slående hjärtverksamhet. Vi är varandra väldigt lika i mångt och mycket. För att inte säga i allt.

Godtrogna och lättlurade är vi också! Vi går faktiskt på det mesta. Tror gott om allt och alla. Och det är ju bra. Jättebra. Men ibland övergår denna naivitet till oförtjänt straff i alla möjliga märkliga former. Man lär sig av sin misstag. För det gör vi underbara och konstiga människor. Vi lär oss snabbt. Rutiner, beteenden och vanor etsar sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.

Har vi en gång lärt oss något så sitter det där. Vare sig det är bra eller dåligt.

Jag har gjort mycket bra i mitt liv. Oj, så mycket bra saker jag gjort. Jag har gjort dåliga också. Fast inte lika många dåliga saker som bra. Det är en positiv tanke. Den bör rimligtvis gälla alla. Har jag i alla fall fått för mig. Jag har blivit lurad till månen också. Många gånger. Inga enkla biljetter där inte. Det har varit tur och returresor, återvändsgränder, rondeller och vip-sits på bimbotåget mot den rudimentära blondinförläggningen, där man i dumdristighet tillåter sig förföras av både jävelskap och idioti. Första gången jag valde den resan var jag bara 13 år fyllda. Jag hade just besökt biopremiären av den första Jönssonligan-filmen, i sällskap med en fjortiskompis vars framtoning bestod i cool kulla-attityd och revoltfasoner. Uttrycket ”lysande, Sickan” var vid det här laget en naturlig del i vårt tonårsdravel, där vi smög i mörka gränder, mot en avsides plats, och tog upp en liten ask som det stod Prince på. Det fanns inget rojalistiskt eller magnifikt med det där paketet över huvud taget. Det ingick bara i någon slags tro på att övergången till vuxenvärlden inkluderade dessa papperspinnar. Det var ju riktig fränt, det där. Koboltblå i ansiktet och med nikotinproppad hals skulle här stoltseras likt en drottning på väg mot de mognas värld. En väldigt rökfylld värld. Det stals en-kronor och 25-öringar ur farsans parkeringspengagömma i Ford Escorten, det smögs till bensinmacken där man med irrande blick förklarade för kassafarbrorn att mamma skulle ha cigaretter. Varför man nu ens nämnde det?! Den gubben fattade väl ändå hur sanningen egentligen såg ut. Men på den tiden var det helt ok. Det fanns vare sig åldersgränser eller förbud mot tobaksinnehav. Det var bara att röka på. Hur som helst och när som helst. Som 13-åring var man ju fullt medveten om riskerna och dessutom helt tonårssäker på att man faktiskt kan sluta med rökningen när man vill! Och det skulle jag göra någon dag. Någon gång. Och den gången är nu.

Det tog ca 34 år för denna människa så admirabel, trivial, gåtfull, konstig och unik, att komma till denna allvarsamma stund av beslutsamhet. Jag vet inte vad det var. Men något i blondinens själ signalerade en uppmaning av förnuft och mannamod. Tanken på ett rökfritt liv har passerat många gånger genom åren. För en rökare är, tro det eller ej, kära icke-rökare, fullt medveten om både risker och faror. Men den mest väsentliga uppmaningen till rökstopp, är den som kommer från rökaren själv. Mitt beslut. Min plan. Min strategi. Min vilja. Ibland kommer insikten snabbt. Ibland tar det uppenbarligen lång tid. Men det är min tid. Mitt liv. Mitt beslut. Och än så länge fungerar det.

Tonårstjejen finns visserligen kvar i en del av mig. Hon längtar efter de stunder där nikotinet fick bli belöningen i alla möjliga sammanhang. Men 47-åringen ler och belönar sig själv med andra saker idag. T.ex. en azurblå klänning och ett paket tandblekning! Det är en knäpp men rolig belöning. Det har bara gått ett par veckor sedan jag tvärt upphörde med cigaretterna. Jag hinner få återfall. Jag vet. Men jag har redan intagit vanan, rutinen och beteendet som en icke-rökare. Faktum är att dessa rutiner har etsat sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.

Jag sjunger gärna med i den refrängen, Den går nämligen i dur. Och jag tror mig i verserna höra grabbarna i Jönsson-ligan också: Lysande Sickan. Lysande...