Från Farmen till Charmen?

Jag har alltid haft ett stort intresse av att titta på dokumentärer av olika slag. De s.k. doku-soporna, som jag kallar dem, är inget för mig. Här handlar det uppenbarligen främst om att gå bakom ryggen på varandra, ägna sig åt förtal och psykisk terror. Här kretsar allt runt uttrycket ”sitta säkert”. Tävlingarna går tydligen ut på att kamma hem storkovan genom ovan nämnda beteenden, och det tycks inte bekomma någon av de medverkande hur urbota korkade och dumma de framstår i tv-rutan, så länge uppmärksamheten för en till kvällstidningarnas feta rubriker och en festinbjudan av Bindefeldt. Här lär vi våra barn att aldrig mobba eller vara uppsåtligt elaka på något vis, och så räcker det med att slå på Farmen, för att upptäcka att vuxna i sin gränslöshet skall slå hål på den fina uppfostringstaktik man försökt förmedla till sina barn.
Det finns de som ser detta i rent underhållningssyfte förstås, jag vet, För att det är både spännande och roligt. Det får man väl tycka. Det tycker inte jag. Min strikta moral förbjuder mig att låta mig roas av ren dumdristighet. Ska jag se något på tv ska det vara något som bidrar till lärdom och kunskap. Det får gärna gynna skrattmusklerna också, och då i huvudsak av sann humor. Jag föredrar hellre gamla Monthy Pyton och Killing-gänget än en oduschad bittergök från trakten av inskränkthet. Med andra ord; något som inte inkluderar illvilja och stickord.
Man tycker och tänker olika. Kanske har denna åsikt frodats sedan barndom där allt annat än harmoni styrde under skolgång. Där mobbing var en daglig ingrediens i tillvaron. Så kan det vara. Att försvaret triggas igång av dessa program innehållande manér av obetänksamhet.

Det skulle vara roligt att se ett program som går ut på att vara snäll. En tvärtom-serie, där den som är minsta illvillig åker ut på tre röda. Och den mest ärliga och empatiska vinner hela den halva miljonen. Naiva tanke. Det skulle förmodligen bli ett program som gick i graven snabbare än ljusets hastighet. Det är tydligen något i människans behov som lockar till sig en dos av det samvetslösa och hätska. Det är enkelt att sitta i sin korgstol, hånskratta och känna sig kunglig över goda råd - och spy ur sig åsikter, när man själv sitter hemma i tryggheten med chipsskålar och vitlöksstinkande dip. För åsikter har alla om dessa tävlingsprogram. De är engagerande. Har jag märkt. Själv sitter jag som en fågelholk när omgivningen talar om Hollywood-fruar, bönder och Paradise Hotel. Jag vet knappt vem som är vem i vilken såpa. Eller om de ens finns på riktigt! Jag är inget fan av de tecknade vuxenserierna heller, men efter att ha tagit del av dessa såpors innehåll, förmedlade av väl insatta åskådare, ser jag gladeligen på både Simpsons och Family Guy. Jag skulle tro att dessa tecknade karaktärer är mer av sunt förnuft än någon av de guldprydda tanterna i LA.

Igår såg jag Trolljägarna. Av en slump hamnade jag i detta och var i kast med att byta kanal när Robert Aschberg plötsligen river tag i en herre vars nättrakasserier drabbat en mängd oskyldiga. Det är både ofattbart och skrämmande på samma gång. Att de finns de som satt i system att förstöra för andra, där man i sin osynlighet tar sig rätten att krossa medmänniskors tillvaro. Att program som dessa ens ska behöva sändas är fruktansvärt! Men tyvärr nödvändiga och viktiga.
Men sociala medier behöver överlag faktiskt inte i alla lägen vara något negativt. För mig personligen har det snarare gett glädje i möten med människor från mitt förflutna, som jag förmodligen inte skulle hittat annars. Jag vill någonstans tro att det goda övervinner det onda. Och att majoriteten av jordens befolkning faktiskt är vanliga vänliga själar, begåvade med kärlek och värme. Det väcker ännu en gång idén om ett snäll-program.
Från Farmen...  till Charmen?

I ljusblå godtrohet vill jag därmed inbilla mig att de flesta av oss faktiskt skulle ”sitta säkert” i den lördagsunderhållningen..