DREAM ON!

Jag blev redan i unga år kallad ”drömmare”. Inte minst av min far, som vid många herrans tillfällen försökte få mig att snegla mer åt den stundtals bistra verkligheten, vilken bestod i långa nattskift, plättä i dosa och skit under naglarna. Det fanns inte på någon karta att det lilla blonda yrvädret skulle komma att ägna sig åt vare sig skådespeleri eller förställa både sin dialekt och röst i någon knastrig transistorradio. Det var inte genomförbart att nå mål som var längre bort än Valsverkets skränande traverser.

Drömmare fick en negativ klang, således bidrog den också till en, för min far, oväntad effekt. Jag ignorerade hans märkliga syn på drömmar. För mig blev nämligen dessa nödvändiga för att överleva tristess, och dagdrömmarna kom att bli mina bästa vänner. Det är de än idag. Och jag jobbar inte som traversförare. Det kanske jag hade gjort om jag inte tillåtit mig dagdrömmeri? Tanken har slagit mig så många gånger. Varför en del tycker att drömmar är så negativa. Varför en del inte kan inse att drömmar faktiskt går att förverkliga. Och de få som inte genomförs i verkligheten, har ju ändå funnits där till någon nytta i alla fall. Jag googlade på ordet dagdröm. Jag log många gånger under tiden jag tog del av vad jag fann:

”En dagdröm är en fantasi som upplevs i vaket tillstånd till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner.

Det finns många olika typer av dagdrömmande och forskare har ännu inte lyckats komma överens om någon specifik definition av vad en dagdröm är. Dagdrömmande ses ofta som en lat, icke-produktiv syssla, ett tidsfördriv, men dagdrömmande kan vara konstruktivt i vissa sammanhang. Det finns många exempel på människor i kreativa och konstnärliga yrken, såsom kompositörer, författare och filmskapare, som har utvecklat nya idéer genom dagdrömmar. På samma sätt har forskare, matematiker och fysiker utvecklat nya idéer genom att dagdrömma om sina ämnesområden. En person i dagdrömmande tillstånd kan ibland se frånvarande ut; en tom blick som inte är fäst på någon speciellt punkt och kan därmed vara svår att få kontakt med.Eftersom vi oftast inte tänker på att vi dagdrömmer är det en omedveten och osynlig del av våra liv. Forskare som försökt mäta omfattningen menar dock att vi kan dagdrömma upp till 20-30 procent av vår vakna tid. Dagdrömmar kan vara sekundsnabba men även vara flera minuter. Ofta kommer de som en blixt och därför tänker man inte på att man dagdrömmer och kommer heller inte ihåg det efteråt. Av denna anledning är det också svårt att göra vetenskapliga experiment på dagdrömmar – de går inte att tvinga fram eller blockera.”
Källor: Wikipedia och alltomvetenskap.se



För mig personligen är dagdrömmar nyttiga, sköna, avkopplande, nödvändiga och sällan sanna, men bidrar med styrka för att utstå just sanningar och verkligheter som inte alltid är vare sig enkla eller roliga att uthärda.
Drömmar är för ensamstående närmast ett måste för att inte glömma tvåsamhetens små mirakel & under. Jag drömmer ofta..och mycket! Om det mesta..för det mesta.
Där finns inga gränser och ingen som sprider ut sina åsikter och sätter käppar i hjul. Det finns inga som helst konstigheter, tvärtom talar alla samma språk, kommer alltid överens, begraver svartsjuka och dåligheter under stora berg av röda rosor. Där skiner alltid solen och fåglarnas kvitter överröstar demonernas dånande kör, och inte heller finns där några begränsningar eller fördomar. Alla bara är och låter allt vara som det är.
Man hånglar, fumlar, stakar sig, ramlar, reser sig, begår några misstag, glömmer och förlåter.
Framför allt kan man förföra vem man vill, vakna upp där man känner för, och lyckligtvis ångrar man sig aldrig heller. Ingen ångest någonstans, man är bara nöjd och stolt över sina val och kan tänka sig att göra om allt hundra gånger igen!
Drömmen är ett fantastiskt Land, och ikväll går jag bokstavligt talat till sängs med Johnny Depp! Han kommer inte heller att ångra sig...

Söndagskonferens

Nu för tiden är söndagarna de dagar man får göra allt det där man inte hinner i veckorna. Vanligtvis brukar jag låta just söndagar vara den där dagen man är värd, dvs man får ligga kvar i sängen och ömka sig över de åkommor och effekter man ådragit sig från lördagskvällen. Men med ett jobb mellan nio och fem är det lätt att inta soffläge när man kommer hem, vilket medför att dammtussarna passar på att samla ihop till storkonferens med tillhörande efterfester.
Det blir med andra ord en dag som suger. I dubbel bemärkelse.
När saneringsarbetet väl är verkställt och genomfört, kan undertecknad i lugn och ro inta tankarnas lugna vrå. Där rumlar de runt; verklighet och drömmar, frågor och en del vaga svar.

Människan är att beundra för alla dess olikheter. Hon ger och tar med olika förutsättningar, Lever som hon lär och vill, och är i alla sammanhang ett med sin omgivning, vare sig hon gillar det eller inte! Det är Livet som ter sig så.

Just idag är min dag i Livet hämtad direkt från den Kärleks-röda paletten.

Med sikte på ljus framtid under en molnfri himmel, med en väderprognos som spår medvind och behaglig temperatur, kan det inte bli annat än värdigt och rikt.

När solen under längre tid vilat bakom moln, är det äntligen hög tid för öppna fönster och dörrar, ljuvligt fågelkvitter och en och annan schlager-refräng.

För det är precis så som Livet ter sig.

När undergång, sorg och elände guidat en i förvirringens näste, när uppgivenhet är Din bästa vän och den enda förhoppningen står till uppvaknandet ur mardrömmarnas land, när modet att släppa taget om det förflutna tar plats i förnuft och själ, det är då man känner samtliga Livets färger.

Att dom alla utgör en liten del av vad som är sann Kärlek för varje steg man tar på denna jord.

De stängda ögonen öppnar sig, de mörka färgerna bleknar till slut och ödmjukhet blir till ett Livets faktum. En lärdom att bära med sig och förvara i sitt minne av visdom. Kanske mörknar det igen. En dag när prognosen påvisar motvind och kyla, molnigt och grått.

Då ska jag minnas att människan är att beundra för alla dess olikheter. Att hon ger och tar med olika förutsättningar. Och jag ska minnas att det är så som Livet ter sig.

Kanske är detta inte alls en dag som suger...

Rökstopp!

Admirabel. Det är ett vackert ord. Trivial är ett annat. Två ord. Motsatsord, som båda beskrivande klär den outrannsakliga människan. Gåtfulla, konstiga, charmiga och unika. Vi är på något sätt allt på en gång. Jag kan både ligga och sitta i timtal och klura över hur vi människor är funtade och konstruerade. Och varje gång kan jag konstatera att vi verkligen är både helt fantastiska och fullständigt urknäppa varelser. Fast oftast är vi väl rätt så underbara, hela bunten.

Det är kött och blod, känslor och tankar, hjärnbalkar och slående hjärtverksamhet. Vi är varandra väldigt lika i mångt och mycket. För att inte säga i allt.

Godtrogna och lättlurade är vi också! Vi går faktiskt på det mesta. Tror gott om allt och alla. Och det är ju bra. Jättebra. Men ibland övergår denna naivitet till oförtjänt straff i alla möjliga märkliga former. Man lär sig av sin misstag. För det gör vi underbara och konstiga människor. Vi lär oss snabbt. Rutiner, beteenden och vanor etsar sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.

Har vi en gång lärt oss något så sitter det där. Vare sig det är bra eller dåligt.

Jag har gjort mycket bra i mitt liv. Oj, så mycket bra saker jag gjort. Jag har gjort dåliga också. Fast inte lika många dåliga saker som bra. Det är en positiv tanke. Den bör rimligtvis gälla alla. Har jag i alla fall fått för mig. Jag har blivit lurad till månen också. Många gånger. Inga enkla biljetter där inte. Det har varit tur och returresor, återvändsgränder, rondeller och vip-sits på bimbotåget mot den rudimentära blondinförläggningen, där man i dumdristighet tillåter sig förföras av både jävelskap och idioti. Första gången jag valde den resan var jag bara 13 år fyllda. Jag hade just besökt biopremiären av den första Jönssonligan-filmen, i sällskap med en fjortiskompis vars framtoning bestod i cool kulla-attityd och revoltfasoner. Uttrycket ”lysande, Sickan” var vid det här laget en naturlig del i vårt tonårsdravel, där vi smög i mörka gränder, mot en avsides plats, och tog upp en liten ask som det stod Prince på. Det fanns inget rojalistiskt eller magnifikt med det där paketet över huvud taget. Det ingick bara i någon slags tro på att övergången till vuxenvärlden inkluderade dessa papperspinnar. Det var ju riktig fränt, det där. Koboltblå i ansiktet och med nikotinproppad hals skulle här stoltseras likt en drottning på väg mot de mognas värld. En väldigt rökfylld värld. Det stals en-kronor och 25-öringar ur farsans parkeringspengagömma i Ford Escorten, det smögs till bensinmacken där man med irrande blick förklarade för kassafarbrorn att mamma skulle ha cigaretter. Varför man nu ens nämnde det?! Den gubben fattade väl ändå hur sanningen egentligen såg ut. Men på den tiden var det helt ok. Det fanns vare sig åldersgränser eller förbud mot tobaksinnehav. Det var bara att röka på. Hur som helst och när som helst. Som 13-åring var man ju fullt medveten om riskerna och dessutom helt tonårssäker på att man faktiskt kan sluta med rökningen när man vill! Och det skulle jag göra någon dag. Någon gång. Och den gången är nu.

Det tog ca 34 år för denna människa så admirabel, trivial, gåtfull, konstig och unik, att komma till denna allvarsamma stund av beslutsamhet. Jag vet inte vad det var. Men något i blondinens själ signalerade en uppmaning av förnuft och mannamod. Tanken på ett rökfritt liv har passerat många gånger genom åren. För en rökare är, tro det eller ej, kära icke-rökare, fullt medveten om både risker och faror. Men den mest väsentliga uppmaningen till rökstopp, är den som kommer från rökaren själv. Mitt beslut. Min plan. Min strategi. Min vilja. Ibland kommer insikten snabbt. Ibland tar det uppenbarligen lång tid. Men det är min tid. Mitt liv. Mitt beslut. Och än så länge fungerar det.

Tonårstjejen finns visserligen kvar i en del av mig. Hon längtar efter de stunder där nikotinet fick bli belöningen i alla möjliga sammanhang. Men 47-åringen ler och belönar sig själv med andra saker idag. T.ex. en azurblå klänning och ett paket tandblekning! Det är en knäpp men rolig belöning. Det har bara gått ett par veckor sedan jag tvärt upphörde med cigaretterna. Jag hinner få återfall. Jag vet. Men jag har redan intagit vanan, rutinen och beteendet som en icke-rökare. Faktum är att dessa rutiner har etsat sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.

Jag sjunger gärna med i den refrängen, Den går nämligen i dur. Och jag tror mig i verserna höra grabbarna i Jönsson-ligan också: Lysande Sickan. Lysande...  

Från Farmen till Charmen?

Jag har alltid haft ett stort intresse av att titta på dokumentärer av olika slag. De s.k. doku-soporna, som jag kallar dem, är inget för mig. Här handlar det uppenbarligen främst om att gå bakom ryggen på varandra, ägna sig åt förtal och psykisk terror. Här kretsar allt runt uttrycket ”sitta säkert”. Tävlingarna går tydligen ut på att kamma hem storkovan genom ovan nämnda beteenden, och det tycks inte bekomma någon av de medverkande hur urbota korkade och dumma de framstår i tv-rutan, så länge uppmärksamheten för en till kvällstidningarnas feta rubriker och en festinbjudan av Bindefeldt. Här lär vi våra barn att aldrig mobba eller vara uppsåtligt elaka på något vis, och så räcker det med att slå på Farmen, för att upptäcka att vuxna i sin gränslöshet skall slå hål på den fina uppfostringstaktik man försökt förmedla till sina barn.
Det finns de som ser detta i rent underhållningssyfte förstås, jag vet, För att det är både spännande och roligt. Det får man väl tycka. Det tycker inte jag. Min strikta moral förbjuder mig att låta mig roas av ren dumdristighet. Ska jag se något på tv ska det vara något som bidrar till lärdom och kunskap. Det får gärna gynna skrattmusklerna också, och då i huvudsak av sann humor. Jag föredrar hellre gamla Monthy Pyton och Killing-gänget än en oduschad bittergök från trakten av inskränkthet. Med andra ord; något som inte inkluderar illvilja och stickord.
Man tycker och tänker olika. Kanske har denna åsikt frodats sedan barndom där allt annat än harmoni styrde under skolgång. Där mobbing var en daglig ingrediens i tillvaron. Så kan det vara. Att försvaret triggas igång av dessa program innehållande manér av obetänksamhet.

Det skulle vara roligt att se ett program som går ut på att vara snäll. En tvärtom-serie, där den som är minsta illvillig åker ut på tre röda. Och den mest ärliga och empatiska vinner hela den halva miljonen. Naiva tanke. Det skulle förmodligen bli ett program som gick i graven snabbare än ljusets hastighet. Det är tydligen något i människans behov som lockar till sig en dos av det samvetslösa och hätska. Det är enkelt att sitta i sin korgstol, hånskratta och känna sig kunglig över goda råd - och spy ur sig åsikter, när man själv sitter hemma i tryggheten med chipsskålar och vitlöksstinkande dip. För åsikter har alla om dessa tävlingsprogram. De är engagerande. Har jag märkt. Själv sitter jag som en fågelholk när omgivningen talar om Hollywood-fruar, bönder och Paradise Hotel. Jag vet knappt vem som är vem i vilken såpa. Eller om de ens finns på riktigt! Jag är inget fan av de tecknade vuxenserierna heller, men efter att ha tagit del av dessa såpors innehåll, förmedlade av väl insatta åskådare, ser jag gladeligen på både Simpsons och Family Guy. Jag skulle tro att dessa tecknade karaktärer är mer av sunt förnuft än någon av de guldprydda tanterna i LA.

Igår såg jag Trolljägarna. Av en slump hamnade jag i detta och var i kast med att byta kanal när Robert Aschberg plötsligen river tag i en herre vars nättrakasserier drabbat en mängd oskyldiga. Det är både ofattbart och skrämmande på samma gång. Att de finns de som satt i system att förstöra för andra, där man i sin osynlighet tar sig rätten att krossa medmänniskors tillvaro. Att program som dessa ens ska behöva sändas är fruktansvärt! Men tyvärr nödvändiga och viktiga.
Men sociala medier behöver överlag faktiskt inte i alla lägen vara något negativt. För mig personligen har det snarare gett glädje i möten med människor från mitt förflutna, som jag förmodligen inte skulle hittat annars. Jag vill någonstans tro att det goda övervinner det onda. Och att majoriteten av jordens befolkning faktiskt är vanliga vänliga själar, begåvade med kärlek och värme. Det väcker ännu en gång idén om ett snäll-program.
Från Farmen...  till Charmen?

I ljusblå godtrohet vill jag därmed inbilla mig att de flesta av oss faktiskt skulle ”sitta säkert” i den lördagsunderhållningen..

Storleken har betydelse!

Det är lördagkväll i det Härliga hemmet. Ett rum på 12 kvadrat, en tv på 19 tum, en säng som är 160 cm bred, en påse med 1 kg godis, en tapet med 100 glada prickar på, ännu en glad prick i form av en 163 cm lång blondin, samt 4 rosa ljus vars sken bidrar till 100% skön stämning. Och folk säger att storleken inte har någon betydelse?! 

I

Blås utåt i sugröret!

Snart ska vi hoppa i sängar och rita på fondväggen!

2014.09.22.

En mormor har kommit till Världen!
163 cm lång och 67 400 gram. Blå ögon och en blond kalufs. Skriker sällan när hon är hungrig. Däremot när hon är trött. Enkel att vagga till sömns och svårväckt på tidig morgonkvist.
Hon är stolt, lycklig och tacksam.
Ett nytt sätt att Leva. Och lite ovant. En ny tid i Livet. Som en mamma som uppdaterar hela sitt känsloregister och påminns om den där puräkta, okomplicerade Kärleken.
Den rena och sanna Kärleken. På äldre, skönare da'r. Som mormor.


Jag hade innan denna tid i Livet inte en susning om hur det skulle bli. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig själv som en mormor. Nu vet jag hur jag är. Nu har det gått en stund, och det lilla flickebarnet har växt till sig till en levande docka med ett harmoniskt leende på sina läppar. Det har jag också. Ett leende, alltså. Mest hela tiden.
Ärligt talat är jag ibland riktigt löjlig! Man står där framåtböjd, grimaserar, gör pruttljud, och lallar på melodier man inte trodde fanns. Bebisens stora ögon betraktar både förundrat och betänksamt. Ibland lite häpen, i andra stunder själaglad med ett skratt som påminner om alla smurfars existens. En liten mini-människa som väcker alla sovande sinnen till liv, och som bidrar till ett liv i fullständig eufori.
Just dessa första månader får man faktiskt vara lite löjlig. Har jag kommit på. I all kommunikation med ett barn under de första månaderna måste man få vara infantil, och tillåta spärrarna falla i en värld av gränslös kärlek.
Det faller sig helt naturligt att barnet gör och får som det vill. Det bajsas i blöjor, skriks efter välling, skrattas till omgivningens knäppa beteenden. Det är som det ska. Utvecklingen är både fascinerade och efterlängtad. Åtminstone ett tag till. För snart. När bebisen blivit lite större, lärt sig gå, och påvisar en helt egen stark vilja invirad i orubblig envishet, då blir det ett annat ljud i skällan. Då ska vi vuxna plötsligen vända i överseende och barnsligt beteende. Då ska vi lära barnet regler. Konstiga regler. Då händer något i oss storväxta, som om vi halkat ur all kännedom om vad barn verkligen tycker är riktigt roligt och spännande i livet. Då kommer tiden när man vill hoppa i sängar, blåsa utåt i sugröret så saftbubblorna rinner ut på bordet, ta i maten med bara fingrarna, peta i näsan och äta bregott direkt ur paketet med sked, stå i soffan, och springa 20 meter på 3 blankt.
Allt detta är ju riktigt skitkul för ett barn! Egentligen så självklart. Men jobbigt och ansträngande för oss jättar tillika förebilder. Då avslutar vi på något märkligt sätt den där jollerversen  med efterföljande pruttrefräng, och ersätter dessa med någon slags viktig-petters normer och  idéer. Då ska mini-människan sitta still, inte hoppa, inte springa, inte kladda och absolut inte, på några villkor blåsa utåt i sugröret! Någon måtta får det vara.

Jag tror att just detta är ett typiskt mammigt och pappigt tänk. Man har ju liksom varit där själv en gång i tiden. Man är så angelägen om vad som är rätt och fel, att man slutligen glömmer humorn i livet. Barnets humor. För en mormor eller farmor består allt i lycka. Allt är roligt. Till och med när det har ritats gubbar på fondväggen med tuschpenna. Det går att tapetsera om. Saften går att torka upp. Sängen går att bädda. Det finns värre och jobbigare saker att beklaga sig över. Att inget av detta skulle ske, exempelvis.  Det är det som är hela grejen med livet. Att ha roligt med mini-människan. Att blåsa utåt i sugröret.
Prova! Det är befriande...