Det slår aldrig fel.
De få gånger
jag råkat placerat min mobil på behörigt avstånd, och samtidigt
är fullt sysselsatt med något som kräver min fulla uppmärksamhet,
så ringer det. Alltid!
Där står jag vid överfull diskbalja,
håller ett öga på den kokande potatisen, vispar i såskastruller
och tänker tankar om morgondagens aktiviteter, och i bakgrunden
ljuder actionscener från tv:n.
Det är i denna stund ett kaos i den
yra hönshjärnan, varför denna distraherande mobilsignal får
undertecknad att gripas av fullständig panik.
Hur i hela friden ska jag hinna svara
nu?! Det uppstår någon slags oförklarlig blackout i den lilla
knoppen, som signalerar akut utryckning. I denna sekund försvinner
allt förnuft tillsammans med såsångorna ut genom spisfläkten.
Det är som om larmet går. En
allvarets stund där varje sekund är dyrbar. Som om något var på
väg att brinna ner. Men det enda som egentligen brinner är
hjärncellerna som tycks förlorat all kontakt med intelligensens
huvudkontor.
Jag är säkerligen inte ensam om
detta. Jag har storögt betraktat andra som grips av exakt samma
panik när det ringer. Att beskåda detta scenario är som att få en
dramatisk scen serverad sig, ur en film av tragedi. Där sirener och
alarm påtalar den vettskrämda lilla människan att det är fara på
färde! En situation där Livet står på spel. Där sunt förnuft
övertas av panikhandlingar och där man inledningsvis står helt
paralyserad för att i nästa sekund klura ut hur man ska klara av
hela det dramatiska utspelet.
Där står jag. Med just det ovan
nämnda inpräntat i kropp och själ. Första ringsignalen. Ögon
stora som råttpittar. Andra ringsignalen. Jag släpper allt för
mina händer.Nu börjar det hända grejer. Tredje ringsignalen. Nu
ekar ljudet i hörselgången och påtalar avståndet mellan mig och
telefonen. Nu är det benen på ryggen som gäller.
Så jag springer genom hela lägenheten,
sladdar i strumplästen strax norr om vardagsrummet, slår i tån i
tröskeln, skriker fy f-n rakt ut, halvgrinar och får slutligen tag
på telefonen.. Som inte ringer alls! Det visar sig nämligen vara
Bruce Willis skit-telefon på kanal 9 som har samma signal!!
"Yippee-ki-yay, motherfucker" är min första tanke där jag står som ett fån med andan i halsen.
"Yippee-ki-yay, motherfucker" är min första tanke där jag står som ett fån med andan i halsen.
Människan är inte klok. Lite smått
galen, faktiskt.
Vad är det som gör att man är så
fasligt rädd för att missa ett samtal? Vad är det som gör oss
människor så fantastiskt korkade att vi lägger förnuft och sans
på vila bara för att det ringer?
Som om vi skulle missa Livets chans om
vi inte skulle hinna svara.
Det är ju så enkelt att ringa upp
vederbörande, vid ett annat tillfälle. Numret står liksom på
displayen, hörru Blondinen med såskastrullen!
Middagen är snart klar. Jag kan behöva
trösta mig med en kokt potatis där jag nu går haltande med öm tå.
Snart kanske mobilen ringer på riktigt.
Då vet jag med vilket namn jag ska
svara: Willis!
Om jag nu hinner, vill säga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar