När sömnbrist råder och tankarna förvirrat yr omkring kan jag plötsligen komma till insikter som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Eller med, för den delen.
Det funderas om allt från praktiska bestyr till djupaste känslor om huruvida Livet egentligen bör levas. Om hur allt ska hinnas med och varför. För att avleda det allra tyngsta koncentrerar jag mig på tankar om inredning. Det är lätt att må bra då. Eller åtminstone lite bättre. En liten flykt från det besvärliga. Inredning är enklare och roligare än utredning.
Under rådande omständigheter kommer jag av naturliga orsaker att tänka på omtapetsering av väggar. Fondväggar är bra. En detalj som syns. Som gör ett helt rum.
Ja, tänk att vi människor är så fantastiskt duktiga på att lägga ner all krut och energi på det vackra, ytliga, på fasaden. Vi väljer omsorgsfullt ut en vacker tapet i samråd med Martin Timell och Äntligen hemma, spacklar noggrant, mäter och rengör, mönsteranpassar och låter pedanten leva ut helt och fullt. Vad som samtidigt pågår inombords, i hjärta och själ tillåter vi att gömmas i en vrå långt bortom nuet. Det kan ligga där och gro i fred. I morgon är ju en annan dag.
Vi tapetserar helt enkelt en vacker fondvägg... för att sedan gå rakt in i den!
Ett förnuft knackar på i hjärnbalken för en sekund. Jag borde inte tapetsera någon vägg alls. Jag borde riva dem, allihop. Jag borde ha en öppen planlösning.
Det borde alla ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar