Mor-Dotter 1 - 0

 

Ibland slår det mig. Att man på något vis blir som det lilla barnet så fort man talar eller umgås med sin mor. Och det tar sig olika uttryck beroende på situation. Det är inget jag tänker särskilt mycket på, däremot har jag blivit påtalad att det på min röst hörs när min mamma ringer till mig. Det är tydligen något i min ton som rakt och redigt avslöjar vem jag tilltalar. Det är ett litet uns av överansträngt tillmötesgående i kombination med en tonårings irritation och förbittring.
Nu vill jag understryka att min kärlek till mor är omätlig. Hon betyder allt och står mig otroligt nära. I hennes närvaro är jag alltid den lilla flickan som enkelt ber om allt från kålpudding till lördagsgodis. Hon är hjältinnan som fixar allt. Det finns inget hon inte klarar. Ordet macho brukar oftast förknippas med män, men i min värld är min morsa den mest macho jag känner till. Hon kan ord som jag inte trodde fanns, hon kan tråckla, virka och lösa de mest kuriösa korsordsflätorna. Hon kan namnen på apotekets hela varuintag och hon är en jävel på att svara innan de tävlande ens hinner tänka tanken i Postkodmiljonären. Hon är helt enkelt bäst!
Trots det är det tydligen någorlunda enkelt att som dotter förtreta sig över små märkliga manér som "morsan" ger uttryck åt. Ja, jag kallar henne oftast morsan. Ibland säger jag mamma. Men det är bara vid de tillfällena när jag blir den där lilla, minderåriga tilltufsade saken - som söker tröst och stöd hos sin hjältinna och förebild. När jag känner mig vuxen faller det sig naturligt att säga morsan. Och när den vuxna blir lite irriterad frambringar ordet "morsan" en sval underton av uppbragthet. Hon vill ju bara väl. Jag vet. Så är det ju. I allt.
Men så kommer de där fraserna som man tagit del av hundratals gånger genom åren. Små välmenande förmaningar i en ton som klingat och klangat sedan undertecknad blev blöjfri;
- Du äter väl ordentligt? Och du tar det väl lugnt nu när det är halt? Är du tillräckligt påklädd? Du lovar väl att ringa när du kommit fram?
Självklart är alla frågor i all välmening. Men hur logiskt är det att ställa dessa frågor till en dotter på snart 50? Jag blir tokig varje gång.



Jag biter ihop och försöker ta till mig dessa invanda fraser med ro. Svaren kommer ju per automatik ändå. Det är bara att kort svara ja på samtliga mamma-frågor för att sedan styra över på något annat. Men så ställs de om. Och om. Och om igen. Då blir det där lilla, lilla ja-et plötsligt ett hulk-aktigt och rysligt stort: JAAA! tätt följt av en suck, längre än det 10 mil långa avståndet emellan oss. Och lilla mamma inser överträdelsen med ett "ja, ja, ja" i en dåligt-samvetes-ton som kan få vem som helst att börja grina. Det är just i denna stund jag kommer på att jag är tonåring igen. Precis den där gulblonderade fjortisen som irriterar sig på både morsor och farsor som inte fattar nånting, och som tar sig ett uttryck som min 15-årige son närmast kan känna igen sig i. Det brinner till i den där berömda stubinen, precis som den gjorde 1979. det kan ju tyckas egendomligt att den inte brunnit upp helt och hållet sedan dess?!
När lugnet lagt sig och förståndet hunnit ikapp blir så ursäkten ett givet ord att servera den tjatiga morsan. För hon är ju ändå bäst. I alla lägen. Och jag inser att jag måste skärpa till mig och bete mig vuxet. Och moget. Och ödmjukt. Och välmenande. Samtidigt som hon ger mig utrymmet att bli den där skräniga tonåringen på nytt, så måste jag inse skillnaden på tjat och omtanke. Dessa konstiga omtankar. Så jag ringer upp henne igen. Och ställer henne exakt samma frågor: Har du ätit? Är du tillräckligt påklädd? Du aktar väl dig för halkan? Och du ringer väl när du kommer fram?
Då är jag löjlig. För hon är ju vuxen. Med 68 år i bagaget.
Det är verkligen något speciellt med mor och dotter-relationer. Man ger och tar. På alla möjliga märkliga vis. Fördelen består antagligen i att mammor alltid är de vuxna. Och barn är alltid barn. Vare sig man vill eller inte. Men kärleken dem emellan har absolut ingen ålder alls. Den är alltid ung, levande och lite tjatig...