Bland hjärnbalkar & hjärttrakter

Stöttning av en ganymed?

Den femte dagen i augusti. Ännu så länge påminner luften och himmelen oss om att Sommaren har en liten bit kvar att ge. Tack! Stanna gärna länge. Även om du sköna Sommar går och lägger dig lite tidigare på kvällarna nu. Mörkret avslöjar ditt tynande skimmer under det klockslag som för bara några veckor sedan var ljusare än mitt blonda hårsvall. Välkommen augusti!
Må vi komma bra överens och i gemensam sak bädda för en fullkomligt färgsprakande höst. Den är också vacker. Och förhoppningsvis händelserik på det snälla viset.

Sommaren har, det smått tveksamma vädret till trots, varit vacker. Man kan vara det på lite olika sätt. Precis som människan inte alltid orkar vara tiptop, där man istället tillåter sig att vara lite rufsig, okammad och försedd med grus i ögonen. Man är samma människa ändå. Någonstans där inne.
Precis som Sommaren. Inte alltid i någon ljusblå skrud eller omgiven av kvittrande småfåglar. Ibland orkar den inte annat än att vara lite grå och släppa fram både skator och skriande måsar. Sommaren finns där ändå. Någonstans där ute.

Sommaren är Kärlek. Den fyller på med styrkan inför mörkare tider som minner mig om att livet går i en rasande fart. Jag vet i skrivande stund inte riktigt var jag kommer att landa. Åtminstone inte rent yrkesmässigt. Har man länge arbetat inom en och samma genre är det så otroligt svårt att föreställa sig något helt annat. Något nytt. Jag är inte främmande för det. Mer frågande. För jag vill ju gärna låta mina kunskaper och talanger komma till sin rätt. Att jag får utlopp för den där sköna och kära kreativiteten som går hand i hand med jobbet i mediabranschen, där jag på något sätt hör hemma. Att skriva, tala, kommunicera och sätta sina egna idéer på pränt känns på något sätt som en naturlig del av mitt liv.
Så jag sitter, ligger, står och går medan funderingar och tankar dansar runt bland hjärnbalkar och hjärttrakter. Det är också ett jobb. Ett heltidsjobb.

Vackert i lyckobringande salonger!

Det gäller att ha mental kondition. För det är lite av en fight att inte låta sig bli uppgiven i den sits man intagit som arbetssökande. Det sätet är inte det bekvämaste att inta. Här finns inga högblanka, vita bord uppdukade med välfägnad på skimrande silverfat. Här syns ingen som helst honungslen ganymed till, som tillgivet bugar och bockar, serverar marinerade lyckopiller eller för den delen eskorterar en till lyckobringande salonger. Här sitter man lika bekvämt som en Ikeabyrå ute på lagret.

Det är något visst med att leva och framför allt uthärda i situationen som arbetslös. Eller arbetssökande som det ju numera heter. Det är en prövning. En minikurs i tålamodsutövande. Inte minst är det en upptäcktsfärd som skänker kunskaper och erfarenheter som varenda chef i vårt land förmodligen skulle ha enorm nytta av i sitt kunnighetsregister!
Man ser och hör mycket som arbetssökande. En del arrogans. Någon skopa dumdristighet. Egoism är ännu en ingrediens i den utspädda soppan. Den enda fördelen med dessa upptäckter är att man lär sig lyhördhet och respekt inför människor, både nära och långt borta.
Man ser en del bra också. Ibland. Väldigt ibland.

Jag står still medan tankarna snurrar. Sätter mig när jag ska skriva. Som nu. I den stunden tänker jag vare sig på att Sommar är på väg att checka ut, eller att Hösten snart checkar in. Då dansar inga som helst funderingar bland hjärnbalkar och hjärttrakter. Då flödar den där sköna kreativiteten och förför mig som den där ganymeden som bugar och bockar, och som så småningom eskorterar mig till den där förmånliga och gynnsamma salongen. Här finns inga tankar på vad jag ska göra med mitt liv. Mitt yrkesliv. Det är här och nu, i mitt skrivande som jag lever.

Och att leva är också ett heltidsjobb...