Sommaren är kort! Men vem fan är inte det?

Maj månad har hunnit passera. Juni likaså. Liksom den första dagen i juli 2015. Veckor blev till månader. Och jag har, som Du märkt inte skrivit en rad på min blogg sedan slutet av april. Det var då jag med vemod i hjärtat lämnade mitt jobb som skribent och krönikör på Leksandsbladet. Jag var vid den tidpunkten helt övertygad om att jag skulle gå sysslolös tillika sorgsen över arbetslöshet och febrilt sökande av sysslor. Tiden, sekunderna, minuterna, timmarna som blivit till veckor och månader ville något annat. Det sa bara swish! Vilket har varit glädjande. För här har inte vilats, gråtits eller förtvivlats över tillvaron som arbetssökande. Tvärtom! Det var länge sedan jag hade så fantastiskt fullt upp. Med det mesta.
Det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. lite mindre betalt än annat bara. Men sysslolös är man inte. Det är ansökningsblanketter, arbetsgivarintyg, verifierings- och aktivitetsrapporter som både a-kassor och arbetsförmedlingar gärna vill ha sig tillhanda. Annars är du körd i det fina system som så vackert har formats i vårt Svea Rike. Byråkrati när den som lever som mest!
Där emellan söks det jobb. På alla möjliga märkliga sätt och ställen. Bara det är en upplevelse. Man både träffar och talar med figurer man knappt trodde fanns på riktigt, man knyter kontakter med folk man gillar, och framför allt så får man erfarenheter man aldrig skulle få via en arbetsplats! På gott och ont. Ibland blir jag hög som ett hus av puräkta glädje. Ibland väldigt kort....fattad.

Att vara arbetslös innebär att man måste vara mentalt stark, ha ett gott psyke och inte minst ett gigantiskt överseende. Tålamod. Med stort T. Inte min starka sida. Men det tar sig. För varje dag.
Att vara arbetslös är en utmaning långt större än politikers ego. Det innebär en prövning vars slutresultat förhoppningsvis visar vägen till framgång. Kanske inte som politiker. Men något annat.

Jag planerar för en annan framtid, någon annanstans. Det krävs ett gäng banankartonger, sopbilar och fysisk träning inför detta enorma flyttlass som ryms i min enkullas-våning!
Dessutom ska jag börja blogga igen. På riktigt. Oftare. För att jag kan.

Så många lediga lata dagar lär här inte upplevas. Det får man när man har ett jobb. Det har inte jag. Än. Men sen. När jag fått ett jobb av någon trevlig chef som fattat vinken med att besvara ansökningar, DÅ kan jag bli ledig. När jag får semester.
Nu jobbar jag som aldrig förr. För en spottstyver. Samtidigt som högtryck och solsken dansar runt utanför min faluröda stuga med vita knutar. Sommaren pågår. Den svenska sommaren.
Det sägs att den är kort..
Men vem fan är inte det?!