En prinessa med knorr

Om man inte förväntar sig någonting bör man ju heller inte bli besviken. Så jag jobbar på att inte ha några. Men å andra sidan vore ju tillvaron ganska tråkig om man aldrig hade några förväntningar. Ett uppsatt mål är att ha just dessa uppmålade på var framtidsbild man vackert fabricerar. Jag målar och tecknar för fullt i skrivande stund. För en kommande tid något annorlunda än den jag levt i tidigare. Det innebär inte nödvändigtvis att jag raderar eller på något sätt försöker utplåna tidigare liv och leverne. Tvärtom. Jag har det med mig som mall, börjar om på ett helt vitt ark - och varsamt försöker jag utforma en bild vars begrepp och känsla ska passa in i min framtid.
Den ska vara annorlunda men framför allt lugn. Och med lugn menar jag en tillvaro utan oro, bekymmer och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni.

Jag närmar mig de 50. Och har förmodligen som mina fantastiska och galna medmänniskor levt i berg- och dalbanan i många och långa perioder. Mestadels ensam. Ibland har tillfälligt sällskap suttit vid min sida för att skrämmas mer än jag av fart, fläkt och höjd. Livet allena i berg- och dalbana.
Ibland tufft, ledsamt, olyckligt och djävulskt. I andra stunder befriande, skönt, glädjande och uppskattat. Så länge man har det bra i sin ensamma tillvaro funkar det. När allt går som det ska, när pengar rullar in, vänner ringer på dörren, när bilen startar och singelromantiken står för glass i stora lass och Johnny Depp på filmduken mitt i nätterna. Då går det bra.
Men när ensamheten påminner om de mörkare sidorna. De stunder man önskar att någon höll om och frågar hur man egentligen mår. Om man behöver hjälp, stöd, en bilmekaniker eller en kock. Den där ensamheten som helt oskönt tränger in i den del av själen som skriker efter närhet och någon som verkligen känner mig. K Ä N N E R  M I G!
Jag kan längta efter en sådan människa. Som jag aldrig behöver förklara något för. Som bara vet vad jag känner, tänker och tycker. Någon som jag skulle känna lika väl. Som jag kunde bolla idéer med, gå på bio med, bråka om fjärrkontrollen med och framför allt. Planera en framtid med.

Det är en längtan. Ibland.
Oftast är jag glad och tacksam för det jag liv jag lever. Jag kan det innan och utantill. Ibland lite väl mycket. Därav planering av framtid. En förändring som kan få denna varelse och själ att behålla sin glöd. Att bygga för en framtid med lugn och ro fram till pensionsålder är en tanke som varit lika långt borta som friktionsfria parförhållanden! Men ack, så behövligt för en själ som vill upphöra med kämpandet för ett drägligt liv, och landa i en hyfsat skön miljö.
Nu vill jag leva ett fullt friskt och glädjefyllt liv, få ett trivsamt jobb med en skälig månadslön, boka resor till New York, mata änder vid något livligt vattendrag, hyra en vindsvåning med takbalkar, umgås med människor jag gillar, sitta på uteserveringar, titta på "Så mycket bättre" och längta till jobbet på måndag, betala räkningar den 27:e utan ångest, le utan teatralisk insats, och jag vill absolut ha det så tills den dagen livet vill förflytta mig till himmelen!

Jag skissar, målar och tecknar för fullt på det vita framtidsarket. Jag vet väl hur det färdigställda resultatet ska se ut. Jag kikar på min mall. Livet innan detta. Det är plottrigt. En del i sjaskig gråskala. På vissa ställen har jag försökt att radera och rita om. Utan att lyckas. Därav alla märkliga skuggningar. Som ett barn som försökt rita av en prinsessa men istället fått det att se ut som en säck potatis med en grisknorr på. Det är livet. Som det varit.


Jag har fortfarande en tendens att teckna som det barn jag en gång var. Men med skillnaden att jag inte försöker sudda ut det som blev fel i andras ögon. Jag färglägger denna prinsessa och förser henne med hur många knorrar som helst. I huvudsak ser jag där ett lugn. Som framtiden ska välkomna och omfamna. En tillvaro utan oro och bekymmer, och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni. Jag borde inte ha några förväntningar. För att undvika besvikelser. Men å andra sidan..

Vem kan bli besviken av en prinsessa med knorr?

Det är trona, som allt skall bero på!

Min nya drömadress har ett gatunamn som påminner om lugn,ro och lite flärd

Jag har en plan. Uppriktigt sagt har jag ganska många. Men för att åtminstone kunna ro någon av dem i land väljer jag att koncentrera mig på en i taget. Högst två.
Nu vill jag kunna fylla i en flyttanmälan, beställa eftersändning och börja om någon annanstans. Tiden är inne för det. Har nog varit det en längre tid, men allt måste få bero. Tanken har sakta men säkert stiftat bekantskap med viljan och nu har dessa tu gjort slag i saken.
En något större stad, med något fler människor och något större utbud både vad gäller jobb och nöjesutbud. Efter 18 år på samma ort känns det rätt. Här har jag levt, njutit och haft det bra. Nu vill hjärtat att jag lyssnar och vågar ta mig vidare. Nu är jag redo.

När hjärtat talar håller jag tyst och lyssnar

Nu har jag hittat ett drömboende i den stad där jag och min son de närmaste åren ska arbeta, studera och leva. Om jag lyckas få detta drömboende återstår att se, men mitt inre ropar Go go go!
Och det allra innersta brukar ha bra koll på det mesta. Tror man på något tillräckligt mycket, förväntar man sig det bästa blir det oftast så. Som den sanna repliken i Himlaspelet:

                     Det är trona, som allt skall bero på!

Det är både lugnt och långt mellan gångerna

Den skönaste tiden på året

När sommar pågår gör jag detsamma. Jag pågår så mycket att det blir långt mellan gångerna här på bloggen. Inte för att det är brist på ämnen att skriva om. Tvärtom! Det lagras hur mycket som helst, varje dag. Sommaren är den tid då jag lever och lär som mest. Då vill jag finnas och existera med innerlighet i varje sekund. Om det är sol eller regn gör detsamma. Det är ljuset, den ljumma luften, de oändligt långa dagarna som på något sätt smälter ihop med de rosafärgade nätterna som håller både kropp och själ fullt sysselsatt. Sömn blir överskattat. Den hinner inta sin plats under kommande höst och vinter. Både sinne och solkysst kropp blir som en enda stor piggelin, ivrig att upptäcka, umgås, lyssna, se och känna utan att stänga vare sig dörrar eller fönster, utan att dra ner mörkläggningsgardiner, kolla morgondagens väderprognos eller annat vinteraktigt måstigt.
Jag bara är. Och samlar ihop erfarenheter, tankar, upplevelser och historier. Historier som vackert formuleras och sätts på pränt någonstans mellan sensommarens adjö och höstens färgsprakande entré.

Jag har lånat Skalmans mat- och sovklocka

I detta nu frossar jag i allt vad sommaren hör till. Med vänner, morsor, barn och andra nära och kära. Det grillas, letas märkliga recept, solas och det körs en bil utan AC. De korta resorna som lockar fram den lilla turisten inom mig ger mig minnen att bevara för lång tid.
Något schema finns inte någonstans. Den framkallar allergi och hör inte denna tid till. Vid denna årstid är alla vibbar bara goda. Och alla goda vibbar är mina.. En bra stund till!

Njut av den ljusa och ljumma sommartiden. Och krama alla dina nära. Hälsa från mig också!

Vänner och familj. Alla är vi vackra under solen.

Cool kulla i finsk sauna

När ljus och påtaglig värme av sommarnätter stör sömn kan jag efter timmar uppgivet lägga ner förhoppningen om att få dygnets nödvändiga vila. Det röda lilla paradiset har plötsligt omvandlats till en puräkta finsk sauna efter några dagar av exotiskt klimat. Nog är jag en vän av sommar, alltid. Men efter några dygn utan sömn blir man mer än lovligt vimmelkantig! Så lågtrycket är lite välkommet nu kan jag erkänna. Nu vill jag stänga av fläktar, så att husets väggar kan börja knaka i den ton som avslöjar att svalare temperatur är på väg. Nu vill jag sova under regniga dagar och vakna upp som en sommarprinsessa lagom till nästa högtryck gör sin entré. 

Jag får stå ut med en icke utvilad kropp och knopp idag. Jag matar i mig nyttig frukost och ser på morgon-tv. I denna finska sauna utan björkris. Jag skulle lika gärna kunna tända grillen inomhus. Temperaturen skulle ändå inte göra någon skillnad. Jag låtsas att jag är en cool kulla. En trött men cool kulla..

Karma tar aldrig sovmorgon

Inom buddhismen är Karma resultatet av människans handlingar, ord och tankar. Jag tror på detta helt och fullt. Det råder visserligen delade meningar om det behövs en högre stående existens eller en naturlag för att distribuera karma. Men min övertygelse är att det i vilket fall som helst är goda gärningar som genererar god karma, medan onda gärningar frambringar ond karma.
Gör jag något dumt i elakt uppsåt får jag tusenfalt uslare tillbaks. Gör jag något vackert, omtänksamt, snällt och gott belönas jag också därefter.

Jag har gjort mycket skit i min dar! Kära nån, vad jag fått betala. Med ränta. Hög ränta! Men jag har förvärvat dessa straff med helt och hållet egna retmedel. Så där som den ordinära, triviala människan gör. Inom rimliga gränser. Har jag någon gång sårat har det obestridligt återbetalats vid något senare tillfälle - och förtjänade tårar har rullat på min kind. Har jag lurat någon oskyldig själ medvetet har det därefter blivit dubbelt så blåst på konfekten, när jag minst förväntat mig. Har jag i arrogans och naivitet slarvat och rumlat i ekonomiska belägenheter, har det frapperande ramlat in notor högre än Eiffeltornet ner i den lilla kurbitsmålade postlådan . Karma. Sover aldrig.

 Jag har gjort mycket fint i min dar också! Kära nån, vad jag varit kärleksfull, omtänksam, matat änder, tröstat vänner, betalat dricks och lyssnat till dravel för att någon oumbärlig sannerligen vill. Och jag har med varmt hjärta hjälpt nödställda, offrat och försakat både mitt innersta och yttersta för att ärligen vara den goda fén för olycksdrabbade homo sapiens. Insikterna har landat i ett hav av bomull, och när jag suttit där på molnet har lärdomarna tagit sin rätta plats. I första klass. Karma. Sover aldrig.


Det har funnits tider av uppgivenhet. När motvindar regerat i det Härliga Livet. Och de har oupphörligen och illvilligt avlöst varandra. Alstrat ett nystan av ondo och bittert elände. En evighetsrond av hårda slag och utvisningar. Den där berömda evighetsmaskinen som högljutt maler på och tar över det där passabla livet man så innerligt sätter sin längtan till. Jag blev vid en tid i livet van missödet, nederlaget och medföljande bakslag. Karma. Sover aldrig.

Med tid kommer lärdom. Insikter. Ett välkommet lugn. Stormiga vindar vänder. Motigheter omvandlas till framgångar. Törhända inte helt och hållet. Och heller inte helt okonstlat och omedelbart. Men snart så. Har fridfullheten saktmodigt intagit den vindstilla tillvaron. Min tillvaro. Och jag får tillbaka av det goda. För mina goda gärningars skull. Från utvisningsbänken betraktar jag en uppsprucken himmel - som inger både hopp och tro om en existens av sanning och uppriktighet.
Som ett kvitto på att jag tänkt och gjort rätt. Någonstans. Någon gång. Nu får jag tillbaks. Med ränta.
Den goda räntan. Här ska jag stanna. Och Karma får göra mig sällskap när jag tar sovmorgon.
Ty Karma... Sover aldrig.

// M.H

Enormt barfota, lite tjock och lycklig!

Färggrann och nyttig, ungefär som jag

Underbara sommar! Tropiska sommar! Äntligen kan man surra runt barfota, iklädd udda bikini och bara tillåta sig den angenäma latheten när den gör sig som bäst. Som vi har längtat. Länge.
Dessa dagar tillåter jag mig att bara vara, som jag är. Osminkad, smått svettig och oförskämt lättklädd. Som jag antar att de flesta andra också är. Jag har inte ork till annat.
Familj och vänner prioriteras lite extra under solskenet, känns det som. En gemytlig träff med väninnor under gårdagskvällen har lagt sig i ett somrigt minne för att stanna. Uteservering, cava, räkcocktail under bar och blå himmel, och med en temperatur på 31 grader klockan elva på kvällen! Det hade lika gärna kunnat varit på Mallis.
På den sköna vägen hem fotade jag den ståtliga majstången mitt i Leksandsnoret, näst intill midnatt och himlen var lika ljusblå som mitt på dagen.

Majstången i centrala Leksand, sommarnatt 2015

Den gångna dagen har ägnats åt ungefär samma laterier som igår. Fast denna gång med familjen. Barn med kompisar, barnbarn och svärson. En grillbuffé som heter duga. Jag rullar ungefär i samma stil som vilken boll som helst. Det gör inget. Det är sommar. Då får man svettas, grisa och rulla som man vill. Ikväll gör jag det i sällskap med sonen och hans kompis. I sällskap med ett antal fläktar utplacerade runt om i kullavåningen, ser vi Bondfilmer, äter smågodis och blir ännu tjockare.
Det känns bra. Att likt Carola bli fångad av en stormvind till ljudet av ett JAS-plan i denna flygplanshangar. Men det fläktar gott. Och friska, tjocka fläktar är icke att förakta...

Tillsammans sjunger de JAS-planens refräng

Sommaren är kort! Men vem fan är inte det?

Maj månad har hunnit passera. Juni likaså. Liksom den första dagen i juli 2015. Veckor blev till månader. Och jag har, som Du märkt inte skrivit en rad på min blogg sedan slutet av april. Det var då jag med vemod i hjärtat lämnade mitt jobb som skribent och krönikör på Leksandsbladet. Jag var vid den tidpunkten helt övertygad om att jag skulle gå sysslolös tillika sorgsen över arbetslöshet och febrilt sökande av sysslor. Tiden, sekunderna, minuterna, timmarna som blivit till veckor och månader ville något annat. Det sa bara swish! Vilket har varit glädjande. För här har inte vilats, gråtits eller förtvivlats över tillvaron som arbetssökande. Tvärtom! Det var länge sedan jag hade så fantastiskt fullt upp. Med det mesta.
Det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. lite mindre betalt än annat bara. Men sysslolös är man inte. Det är ansökningsblanketter, arbetsgivarintyg, verifierings- och aktivitetsrapporter som både a-kassor och arbetsförmedlingar gärna vill ha sig tillhanda. Annars är du körd i det fina system som så vackert har formats i vårt Svea Rike. Byråkrati när den som lever som mest!
Där emellan söks det jobb. På alla möjliga märkliga sätt och ställen. Bara det är en upplevelse. Man både träffar och talar med figurer man knappt trodde fanns på riktigt, man knyter kontakter med folk man gillar, och framför allt så får man erfarenheter man aldrig skulle få via en arbetsplats! På gott och ont. Ibland blir jag hög som ett hus av puräkta glädje. Ibland väldigt kort....fattad.

Att vara arbetslös innebär att man måste vara mentalt stark, ha ett gott psyke och inte minst ett gigantiskt överseende. Tålamod. Med stort T. Inte min starka sida. Men det tar sig. För varje dag.
Att vara arbetslös är en utmaning långt större än politikers ego. Det innebär en prövning vars slutresultat förhoppningsvis visar vägen till framgång. Kanske inte som politiker. Men något annat.

Jag planerar för en annan framtid, någon annanstans. Det krävs ett gäng banankartonger, sopbilar och fysisk träning inför detta enorma flyttlass som ryms i min enkullas-våning!
Dessutom ska jag börja blogga igen. På riktigt. Oftare. För att jag kan.

Så många lediga lata dagar lär här inte upplevas. Det får man när man har ett jobb. Det har inte jag. Än. Men sen. När jag fått ett jobb av någon trevlig chef som fattat vinken med att besvara ansökningar, DÅ kan jag bli ledig. När jag får semester.
Nu jobbar jag som aldrig förr. För en spottstyver. Samtidigt som högtryck och solsken dansar runt utanför min faluröda stuga med vita knutar. Sommaren pågår. Den svenska sommaren.
Det sägs att den är kort..
Men vem fan är inte det?!