Jag minns så väl när de
färdigpackade matkassarna lanserades i vårt rike. I inledningsfasen
var det mest förekommande i storstäderna, men med tiden blev dessa
kassar populära och omtyckta även i övriga landet. För en peng
eller fler kunde man beställa mat för två eller fyra, för en
vecka eller två.
Det var nyhetens behag som lockade till
beställning av dessa, och recensionerna lät inte vänta på sig. De
flesta var glada och nöjda, och fotograferade gladeligen sina
middagar för att uppvisa de vackra rätterna på både Facebook och
Instagram. Oj, vad stort det blev. För en del i alla fall.
För andra rynkades det på näsan och
det ansågs vara ett överflödigt och lyxigt sätt att leva för de
rika. Och de lata. En påminnelse om det förflutna, där dåtidens
experter och proffessorer varnade för det framtida levernet, utan
att behöva vare sig lyfta ett finger eller ens tänka själv. Hua!
Framtiden var skrämmande. Redan då.
Jag fann det själv rätt märkligt med
att beställa färdigpackade kassar med blandade ingredienser och
tillhörande recept. Framför allt retade jag mig på att bara vissa
hade möjligheten. Det var rätt dyrt, vill jag minnas. Jag befann
mig då, i det som så vackert kallas mellan två jobb – och för
sådana som jag fanns inga som helst lyxutrymmen av det slaget.
Det kan minsann resultera i att den
finska och korta stubinen i kombination med erforderlig skrivarklåda
pruttar ur sig åsikter både ohämmat och indignerat, i form av
facebook och- blogginlägg. I frustration är det så kolossalt
enkelt att ta till pennan, har jag märkt. Det händer något på
vägen, mellan raderna, något som kan liknas vid en mental terapi
för en blondin i upplösningstillstånd. Det var väl att sätt att
överleva kris och elände i en fas som snart skulle komma att vara
över. Men jag tänker på det ibland. För det finns de som idag
lever som jag gjorde då. Och vem som helst kan hamna där, när som
helst. Du. Jag.
Arbetslöshet och sjukskrivning är
inget liv uppe på toppen direkt. Där uppe sitter bara de som köper
färdiga matkassar, slår in sanndrömmar i silkespapper och som tar
Zlatans volvo-reklam på fullaste allvar. Det sådde ett frö av
föraktlig bitterhet, om än bara i lightversion.
Förmodligen var jag jättehungrig när
jag vässade pennan och lät fingertopparna vitna mot randigt
A4-papper. Jag uppfann helt sonika min egen lilla ”kasse”, i
förhoppning om att en del av omgivningen skulle signalera
igenkänningsfaktor och därmed skapa någon slags debatt. Om
skillnader och orättvisor. Om fattiga och rika. Någonstans fanns
förstås glimten. I det som jag kom att kalla de arbetslösas
”A-kasse”.
Innehållet bestod, förutom av
omsorgsfullt placerade pantkvitton i botten, också av nudlar och
soya. Ibland enbart av soya. Det mest dyrbara var i detta fall ens
egen fantasi. Och framför allt förmågan över att vara tacksam för
det lilla. Det var den enda fördelen med tom plånbok. Att
ödmjukheten och förståelse för människors olika förutsättningar
i livet fick ta en vacker plats i mitt förstånd.
Den tacksam- och ödmjukheten sitter
som etsad och fast. För alltid.
Det gör fascinationen över dessa
matkassar också. Det är säkert bra att de finns. I alla möjliga
former. Jag har fortfarande inte testat någon annan matkasse än min
egen. Kanske för att jag fortfarande vet att man faktiskt kan göra
minst lika mycket av lite fantasi och soya som av något annat. Men
framför allt för att jag får packa kassen själv.
I väl mottagen tacksamhet för det
lilla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar