Energin som gör att jag uthärdar både idioti och meningslöshet.
När en del hävdar att en vän att prata med är bästa medicinen, kan jag själv föredra att bara tala till mig själv. Och framför allt med mig själv. För det är den jag på allvar måste mig förlita mig på i slutänden.
Det där med förtroende och tillit till sin omgivning har för mig blivit något som endast existerar i perioder - och som avslutas lika abrupt varje gång i en känsla av chock och besvikelse.
Att bli sviken av någon man byggt upp ett förtroende för gör ont. Och smärtan kan vara uthärdlig men näst intill omöjlig att för alltid göra sig av med. Man är och förblir trasig. Krackelerad. Livrädd för att begå samma misstag igen. Försiktig. Reserverad.
Vänskap är stort. Störst av allt. Att missbruka den är att vara korkad. Det är en klen tröst för den som blivit utsatt för svek. Men ack så sant.
Min mor sa en gång att hon inte är intresserad av att ha en bästa vän. Kanske har hon blivit sviken. Trasig. Krackelerad. Hon har sig själv. I allt. Den enda hon kan lita på.
Och så är det kanske. Att man måste vara sin egen bästa vän för att klara av att vara någon annans.
Jag har så svårt att förstå det där med att förgöra någon annan genom att vända kappan efter vinden. Att kackla på som om man var avsedd för att vara en höna. Att ge intrycket av att vara någon att lita på för att bakom ryggen på en köra exakt samma dravel om igen inför någon annan.
Vuxna människor. De är experter på svek. På teater, skepnader och en himla massa ombyten av masker och falska leenden. Det är ingen vänskap. Det är död.
Man undrar varför. Vem som tjänar på det. Sen slutar man undra. Inser att det bara ser ut så. Ibland.
Jag tänder det där ljuset i kväll. Pratar lite med mig själv. Utan masker och falska leenden någonstans.
Det känns tryggt. För här finns inga kappor att vända. Inga kacklande hönor. Ingen teaterscen. Här finns bara jag. Stearinljuset. Och sanningen.
Och vi är lika nakna och levande alla tre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar