Människan är märklig när det kommer till prioriteringar i livet. Dessvärre är det många gånger så att dramatiska händelser måste till för att kunna urskilja på det som är viktigt och mindre viktigt.
I vardagslunk kollar man klockan och slåss mot tiden för att hinna tillbaks till bilen innan parkeringstiden gått ut, handla på systemet innan de stänger, lämna in travet i tid och boka tvättstuga innan grannarna hunnit före.
Allt det kan ju tyckas vara viktigt för att kunna leva ett vardagligt liv utan komplikationer i tidsschemat. Egentligen är det ju inte så viktigt. Det viktigaste är vilka man har omkring sig.
Mamma kommer för att hälsa på oss i helgen. Det sker någon gång per år, och både jag och barnen ser fram emot detta lika mycket varje gång.
Vanligtvis ser jag till att allt är väl förberett, tvättat, städat, nybäddat och i allmän ordning. För att det är något man helt enkelt gör. Så har jag blivit lärd. Så har jag alltid gjort. För att det är viktigt.
Den tanken har nu börjat ta en ny form. Det är nämligen inte så viktigt.
För en tid sedan drabbades en till mig nära och kär familjemedlem av en tragedi som medför en lång och kämpig väg tillbaka till ett värdigt och harmoniskt liv. En händelse som påminner om hur lätt man kan förlora allt man har. En påminnelse om hur tacksam man ska vara för de människor man har omkring sig. En påminnelse om att det är dessa människor man ska sätta i första rummet och med det skita högaktningsfullt i sådant som inte är av värde.
Man får ett helt nytt perspektiv på tillvaron när det oväntat och i tumult sker ovälkomna förändringar.
Parkeringsböter, bingolotter och förseningar till jobbet blir plötslig så oviktigt.
Jag har inte städat ett skit inför mammas besök. Det är inte därför hon hälsar på. Hon är här för att umgås, vara och leva. Hur länge vi gör det sist nämnda har vi ingen aning om.
Och det borde rimligen vara just det som får oss att prioritera det viktigaste.
Vår familj. Våra nära och kära.
Det har jag med mig. Under hela den kommande, ostädade helgen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar