Jag är mer fiktiv än effektiv!

Det är skönt att göra ingenting om man lyckas med det stora konststycket att stå fast vid det! Att göra ingenting och ändå få små saker genomförda utan press eller måsten har länge varit en önskan. Att få genomföra det av egen vilja och uppskatta det därefter. Jag lär mig så sakteliga att göra just ingenting och bara vara där jag står och är.
Ovant men säkert nyttigt för någon kroppsdel.
Jag tar till mig lugn och ro, njuter av tiden som får gå som den vill men vänjer mig aldrig vid detta mörker som intar tidig timma på dygnet. Klockan fem på eftermiddagen börjar jag per automatik att viska för att inte störa någon som eventuellt sover!! Jag har fått frågan flera gånger: Varför viskar du? Varför hyschar du? För att det är mitt i natten, förstås!! Det signalerar en normal hjärna när skymningen faller lika snart som temperaturen. Gäspningar påbörjas vid åtta-tiden och pensionärs-varningen är ett faktum:
Se Rapport och sedan dö!
Det var ju inte särskilt länge sedan jag ignorerade alla vardagsrutiner i trotsig uppsyn, och tillät mig leva i ett nu bestående av improvisation i ungdomlig anda. Här fanns vare sig  någon nästrimmer eller  något extra vitamintillskott. Inte heller brukade jag placera ett glas vatten på sängbordet var kväll. Inga förstoringsglas till ögonmakeup användes, inget obligatoriskt skohorn i hallen eller någon extra stor fjärrkontroll till tv:n, för den delen. Allt var så enkelt och okomplicerat med en agenda som endast bestod av göra-vad-du-vill-aktiviteter. Här innehöll SMHIS:s prognoser aldrig någon nederbörd, snarare en innebörd som inkluderade strålande solsken från en oskuldsfullt ljusblå himmel. Jämt och alltid. Fredag till söndag bestod av bag-in-box, spotify, sminkbord, klackar högre än huset jag bor i, kjolar kortare an min egen stubin, och framför allt innehöll den en lättsamhet både fysiskt och mentalt. Så lekande lätt.

Numera går det långsamt, tycker jag. I det mesta. Jag måste ta sats för att ta mig upp från stolen. Det knakar i en del leder, det haltas de första tre stegen när jag väl tagit mig upp, det är artros i lillfingrar och känsliga hörselgångar som inte längre har befogenhet att ta till sig mer än ett ljud i taget. För att inte tala om de fantastiska blå jag har. De kisar väldigt ofta nu för tiden. Mycket och länge. Dessutom är jag inte med i språket vars mina barn använder. Utan att tänka mig för hasplar jag ur mig ord som jag tror är helt rätt och som i drömmarnas värld får mig att framstå som en morsa som verkligen är med i de tvära språksvängarna. Jo, jäklar! Jag säger ”slashtag” istället hashtag, och jag frågade sonen om han önskar sig en ”surfbräda” istället för en surfplatta.
Jag måste skärpa till mig nu. Hitta tillbaks till ungdomskällan och bli mig själv. Jag är ju faktiskt relativt ung och borde inte leta Allers-tidningar med korsord i, inte heller planera vilken mat som ska lagas i morgon! Jag borde "shejpa" upp mig lite och vara den disco-drottning jag är avsedd att vara. Som inte viskar i mörkret klockan fem på eftermiddagen.
Jag börjar med en gång! Ska bara se "Hem till Gården" först...

     (Ovanstående historia är en påhittad sådan och personen fiktiv) 

Svart julgran, vita ljus

Det var ingen idé att ställa den nyinköpta granen i förrådet. Jag tog in den i hemmet direkt efter inköpet.
Tidigt, jag vet. Men då hinner vi å andra sidan njuta av den en längre tid.
Den gör sig bra till övrig inredning, den svarta granen med de tindrande varmvita ljusen. Fotade i mörkret, så fler foton i dagsljus lär följa så småningom.

Nu är det bara tomten som fattas i vårt hus..

Tjuvstart 1:a advent

Jag hade tänkt vänta. Men kunde inte hålla mig. Mest för att jag begav mig till staden för att inhandla en del nytt till julen 2014. Efter omfattande renovering i hemmet, vilken startade i februari i år, så har inredning och färgsättning blivit en helt annan. Från det lantliga vita och slitna till det mer stilrena i svart och vitt. Under årets gång har jag nöjt mig med accentfärgen limegrönt, både i kuddar. ljus och smådetaljer. Allt för att det ska vara lättare att bara byta ut småsaker till en annan färg.
Nu har det limegröna linneskåpet fyllts till höjden, och fram åker nu de röda detaljerna. Dessutom har jag till denna jul införskaffat en svart (!) julgran, som jag byter ut mot den traditionellt gröna. Den åker upp ganska snart. Jag vill kunna njuta länge av min julinredning.
Bilder på detta lär dyka upp så småningom. Till dess bjuder jag på bilder från hemmet smyckade med röda sammetskuddar.

Fortsättning följer i det Härliga Hemmet! Snart är Julen inflyttad och hemmastadd.
Tack för att du besöker min blogg.

Falskflaggat skepp på framgångens våg

Herre gud, så liten man blir när ledsamheter tar över tillvaron!
Då framstår ens vikt på vågen ingenting jämfört med den känslomässiga tyngd man bär i hjärtat. Jag kan visserligen bara tala för mig, men jag har någonstans en tro på att vi alla fungerar och känner ungefär samma saker.
Vi har så lätt för att upptäcka och påpeka andras brister. Förmodligen för att slippa fokusera på våra egna. För de är ju några stycken. Man må möjligen ha en önskan om att vara den som aldrig gör fel, att ens egna värderingar och agerande är mer rätt än någon annans. Men i den sanna och ruffa verkligheten påvisar det förstås något annat. Just den sanningen vill man i största möjliga mån undvika.
Men man gör så gott man kan. I mitt stilla sinne råder det djupaste lugnet. Kanske mest för att jag genom uppfostran fått med mig en moral som borde vara den mest självklara. Men ibland sätts allt på prov. Ibland undrar jag om moralen är så mycket att förlita sig till. Om det spelar någon roll att jag ignorerar den och gör som så många andra. Kör på för egen vinnings skull. Fast frågan är om jag skulle sova gott på nätterna.
Det är när jag blir varse människors avsaknad av moral och fingertoppskänsla som jag ledsamt kan känna en djup besvikelse. I synnerhet om det är människor som jag en längre tid litat på. När man behandlar andra som skit, med hjälp av ett maktmissbruk högre än huset jag bor i, när allt står solklart att vissa lätt och ledigt kan sätta ut krokben under falskflaggat skepp för sin omgivning, för att man själv vill tillskansa sig uppmärksamhet och bekräftelse på framgångens våg, då blir jag den där lilla utstötta flickan jag var på skolgården en gång i tiden. Jag har nämligen så svårt att i vuxen ålder förstå att färdigväxta människor agerar på detta sätt.
Men den lilla flickan gråter bara en liten stund.
Sedan blir hon påmind om den innerliga styrka hon byggt upp genom åren. Därtill bifogar också verkligheten sin bistra sanning om att människan, liten som stor, verkligen kan bete sig som omogna väsen. Små stackare.

När den bidragande orsaken heter avundsjuka ställer jag mig frågande. De gånger missunnsamhet gör sin entré i min naiva och ljusblå värld blir jag lika konsternerad varje gång, och försätts i ett slags tomrum där frågetecknen förgäves söker, om inte kloka så åtminstone förklarande svar. Det finns inga.
Ordet avundsjuka betyder att man är ogin. Jag skulle vilja tillägga ordet ofin. Eller på ren svenska: Att man är korkad!
Att glädjas med andras framgångar har för mig alltid varit en glädjekälla. Vare sig det handlar om fotbollsstjärnor, hårt slitande föräldrar, någon som hittat den rätta, vunnit på Bingolotto eller fått toppbetyg. Andras leenden smittar. Och ger mig dessutom inspiration att själv våga ha ett mål.
Nu funkar inte alla så. Har jag förstått. Jag borde lärt mig det vid det här laget. Jag är 47. Det borde trängt in för länge sen. Besvikelsen över detta faktum kvarstår. Det är bara att borsta av sig, resa sig och gå sin väg. Sin egen väg. Den där vägen som någon annan kanske hade tänkt ta men som inte vågade.
Jag fortsätter gå på den vägen. Min väg. Några fortsätter fegt att gå bakom min rygg. Det får vara så.
För det är ändå jag som går först, som ser ända till horisonten..

Morsan är prio 1

Människan är märklig när det kommer till prioriteringar i livet. Dessvärre är det många gånger så att dramatiska händelser måste till för att kunna urskilja på det som är viktigt och mindre viktigt.
I vardagslunk kollar man klockan och slåss mot tiden för att hinna tillbaks till bilen innan parkeringstiden gått ut, handla på systemet innan de stänger, lämna in travet i tid och boka tvättstuga innan grannarna hunnit före.
Allt det kan ju tyckas vara viktigt för att kunna leva ett vardagligt liv utan komplikationer i tidsschemat. Egentligen är det ju inte så viktigt. Det viktigaste är vilka man har omkring sig.
Mamma kommer för att hälsa på oss i helgen. Det sker någon gång per år, och både jag och barnen ser fram emot detta lika mycket varje gång.
Vanligtvis ser jag till att allt är väl förberett, tvättat, städat, nybäddat och i allmän ordning. För att det är något man helt enkelt gör. Så har jag blivit lärd. Så har jag alltid gjort. För att det är viktigt.
Den tanken har nu börjat ta en ny form. Det är nämligen inte så viktigt.

För en tid sedan drabbades en till mig nära och kär familjemedlem av en tragedi som medför en lång och kämpig väg tillbaka till ett värdigt och harmoniskt liv. En händelse som påminner om hur lätt man kan förlora allt man har. En påminnelse om hur tacksam man ska vara för de människor man har omkring sig. En påminnelse om att det är dessa människor man ska sätta i första rummet och med det skita högaktningsfullt i sådant som inte är av värde.
Man får ett helt nytt perspektiv på tillvaron när det oväntat och i tumult sker ovälkomna förändringar.
Parkeringsböter, bingolotter och förseningar till jobbet blir plötslig så oviktigt.

Jag har inte städat ett skit inför mammas besök. Det är inte därför hon hälsar på. Hon är här för att umgås, vara och leva. Hur länge vi gör det sist nämnda har vi ingen aning om.
Och det borde rimligen vara just det som får oss att prioritera det viktigaste.
Vår familj. Våra nära och kära.
Det har jag med mig. Under hela den kommande, ostädade helgen..

En mental återvändsgränd?

Oj, vad det är livat i Leksand när kommunen nu på försök ändrar i trafikplanen med bl.a enkelriktningar! Det är inga rosor som regnar på kommunens Fb-sida direkt. Det är dessutom ett yrsligt kaos på Noret numera. Förmodligen mest för att man nu måste lära sig högerregeln på riktigt (!) och dessutom uppdatera sin kunskap vad gäller trafikskyltar. Allt ska vara som det alltid har varit, och istället för att komma med konkreta förslag om framtida utveckling av Noret, väljer man att spy galla över kommunledningen för deras försök till framåtanda och nytänk. Själv tycker jag det är positivt att man vågar prova och dessutom är mottagliga för våra åsikter.
Det finns de kommuner där man låter allt förfalla. Där man inte gör den minsta ansträngning till utveckling. Och när man väl fattar beslut gör man det utan att bry sig ett uns om vad invånarna tycker. Där kör man över åsikter och utgår enbart från sina egna idéer, slänger miljoner i sjön på projekt som endast gagnar Kalle Anka & hans vänner. Jag vet. Jag är uppvuxen på en sådan ort. Nu bor jag i Leksand. Skönt. För här tar man en diskussion med invånare, gör försök till förändringar för att ta in åsikter och konkreta förslag.
Heja Leksands kommun!
Som kan, vill och obevekligen utför det i praktiken – och som påvisar att man vill genomföra förändringar tillsammans med oss andra Leksandsbor.

Det är mycket obefogat gnäll i byn nu, tycker jag. Var glad att du lever och bor på en ort som inte sitter fast. Som välkomnar en framtid av förändringar vilka ska vara till gagn för oss alla, både boende och besökande.  Man kan tycka vad man vill, ha helt skilda åsikter men i huvudsak får vi här en god anledning till att just tycka och tänka. Förhoppningsvis på det mogna planet. Och föreställ dig att det faktiskt kan bli något bra i slutänden! Det vet vi ju inte än. Men skulle vi inte vilja veta?  Bevisligen vill kommunledningen ha en diskussion med Leksandsborna då man vänligt ber om våra åsikter på sin Fb-sida, och dessutom öppnar chattforum för diskussioner. Man är alltså helt öppna med sina förslag och idéer med en förhoppning om att få feedback från oss. Det är ju jättebra! Då är vi med och får bestämma om Leksands framtid.  Det beklagliga är att man dessvärre inte ser något överflöd av kloka kommentarer från Leksandsborna. Här påvisar man istället brist på kommunikationsförmåga där vokabulären knappast är till fördel för någon som vill vara vuxen och framhäva sin intelligens. Det är rena elakheter som människor fullkomligt spyr ur sig, och de konkreta förslagen och åsikterna man ber om uteblir. De få kloka åsikter/idéer som presenteras med mognad är lätträknade. Varför inte byta ut det bristande ordförrådet, ta tillfället i akt och komma med något konstruktivt? Nu när du faktiskt har chansen.

Jag snurrade själv runt något förvirrat i min bil samma dag som trafikomläggningen började gälla på Noret, helt enkelt för att jag är van att köra på vissa vägar. Det sitter ju just som i ryggmärgen. Det har ju alltid varit så. Men så kollade jag skyltarna, och följde dem som på vilken ort som helst. Inte särskilt svårt. Att vissa åkturer blir till omvägar och därmed icke särskilt miljövänligt kan ju diskuteras. Uppenbarligen är kommunledningen också villiga att göra just det.
Men snälla folket!
När man som bilist begåvats med körkort förväntas man köra bil enligt de svenska trafikreglerna, samt att läsa av skyltar och förstå innebörden av dessa. Gör man det så lär man sig nog att ganska snart att hitta hem till sin garageuppfart igen. Inget beslut är taget. Och jag är övertygad om att man på kommunen är i stort lyhörda för vad vi andra tycker. Allt behöver sannerligen inte alltid vara som det har varit. Enkelriktat betyder inte återvändsgränd. Utveckling är nödvändigt och oftast ganska roligt, om man tillåter sin öppenhet för det. Förnyelse och förändring är rutinens och vanans fiende. Det är faktiskt inte enbart våra smartphones som behöver uppdateras. Det behöver även den verkliga världen där utanför göra...