Jag är o-arbetslös och tacksam!

Det var inte så länge sedan jag ofrivilligt satt tillbakalutad i min favoritfåtölj med fötterna uppslängda på den pälsklädda fotpallen, och i ren förtvivlan hade en längtan efter ett värdigt Liv. Den totala avsaknaden av ett jobb, kollegor, och en längtan efter helgen, en månadslön och inplanerade semestrar blev allt mer påtaglig ju längre tiden gick utan jobb. Det blev några år.
Tillslut visste jag inte vilken veckodag jag levde mitt liv på. Det spelade heller ingen roll. Det var ändå ingen som brydde sig. Apati var ett begrepp som kom att regera min vardag.

Jag skrev om min längtan och min förtvivlan på min blogg. Skrivandet var det som höll mig över ytan. Det gör det i viss mån fortfarande. Men då var det en nödvändighet för att över huvud taget ta mig upp ur sängen. Jag brukar läsa inlägget ibland. Som en påminnelse om Livets upp och nergångar. Som en påminnelse om hur lyckligt lottad jag är. Som fått ett värdigt Liv. Som fått ett jobb. Kollegor. Månadslön. Julfest. Semester. Ingen arbetslöshet. S E M E S T E R!

ANSÖKER OM VISUM TILL FREDAGS-LANDET

"Dagvill" är ett uttryck som intagit allt för stor plats i mitt Liv. Det har kommit att bli en naturlig del av min vardag som tycks råda i stort sett varje levande sekund, varför fredagar tycks ha raderats som en dag att fira och känna välförtjänt glädje inför. Detta är något jag ständigt blir påmind om, inte minst när jag loggar in på min Fb-profil och får ta del av lyckliga människors inlägg som påvisar denna efterlängtade veckodag uppbyggd på familj, vänner, tacos, X faktor, dillchips och hembränningsapparater.
Jag minns hur det var. Att jobba till kvällen, invirad i fredagskänsla och med vetskapen om att vännerna väntade vid ett uppdukat bord, laddade inför kommande häng i barer och steppande på blinkande dansgolv.
Fredagar är som en liten miniatyr av julafton där planer i stor iver läggs upp och där utrymmet för överraskningar är given. En mini-semester som förmodas ge tillfälle för både mental och fysisk återhämtning, såväl som roliga och oförglömliga händelser att dela med sig av på jobbet kommande måndag.

Känslan av att resa in i Fredags-landet är inte särskilt märklig när det ingår som en naturlig ingrediens i Livet. Har man privilegiet att vakna till samma ringklocka varje morgon, äta sin frukost, kolla utetemperaturen, läsa tidning och gå till jobbet så är det en helt naturlig resa att göra varje vecka. 
Måndagar anses vara den tuffaste och den dag som får utstå flest suckar och störst frustration. Tisdagen tycks vara en mellandag ingen nämner eller bryr sig om, onsdagen påminner om kommande helg och kallas i folkmun för lill-lördag, vilken också utgör befogenhet att besöka krog och korka upp vinflaskan. Torsdagen behandlas med total ignorans och blir överkörd av planering och längtan till den heliga dagen. Fredag!

Det är en härlig känsla som jag i avund kan sakna. Det motsatta Livet att uthärda utan vare sig jobb, rutiner och arbetskamrater är en vana man gärna skulle överge till vilket pris som helst.
När dagarna slutligen flyter samman till en enda trots ihärdiga försök till variation och dagliga rutiner, trots stålvilja att komma tillbaka in i det som kallas vardagligt ekorrhjul, inser man innebörden av uttrycket: Man vet inte vad man saknar förr än man förlorat det. Så sant.
Det går att överleva om man tillåter sig att hitta de små guldkornen i tillvaron,väldigt små men ändå existerande. Sådana som en gång varit obetydliga men som i nuvarande situation blir högst relevanta och betydande för en vardag med mening.
Nära och Kära är en nödvändighet för trygghet, ett skepp lastat med positiva tankar som förhoppningsvis inte sinar och en stark tro på att förändringarnas vindar snart ska tillta. Med detta i samlat sinne är lärdomen för framtiden att inte ta någonting för givet. Inte ens fredagar. Som egentligen inte skiljer sig ett uns från måndagar. Det är samma typ av sekunder och minuter som tickar, det är samma luft vi inandas och måndagen är en lika stor del av vårt Liv som fredagens.
Det är ut mitt personliga perspektiv. Att alla dagar egentligen är relativt lika varandra.

Jag ser det som att jag fått uppehållstillstånd i Måndags-landet tills vidare. Jag är tacksam att jag beviljats detta och anpassar mig till det Liv jag är tilldelad att Leva. Jag försöker hålla kontakt med Fredags-landet i den mån jag kan, tills jag beviljats visum och skramlat ihop tillräckligt med reskassa till detta semesterparadis med glimmer, glam och Gemenskap med stort G. Det ska bli ett kärt återseende den dagen jag med tur o returbiljett i min hand, får återförenas med alla dessa självklarheter som jag en gång tog så för givet.

Jag har läst på Fb att det är fredag idag. Min almanacka bekräftade detsamma. Runt mig pågår Livet som skiter fullständigt i vilken dag det är. Jag åt tacos igår, såg två Wallander-filmer på dvd och somnade sent, tillät mig sovmorgon. Ett litet guldkorn. Men den som uppskattade det mest var nog självaste Torsdagen.
Sällan har den fått så mycket Kärlek.
Sällan har den fått känna sig som en helt vanlig Fredag..