Jag är o-arbetslös och tacksam!

Det var inte så länge sedan jag ofrivilligt satt tillbakalutad i min favoritfåtölj med fötterna uppslängda på den pälsklädda fotpallen, och i ren förtvivlan hade en längtan efter ett värdigt Liv. Den totala avsaknaden av ett jobb, kollegor, och en längtan efter helgen, en månadslön och inplanerade semestrar blev allt mer påtaglig ju längre tiden gick utan jobb. Det blev några år.
Tillslut visste jag inte vilken veckodag jag levde mitt liv på. Det spelade heller ingen roll. Det var ändå ingen som brydde sig. Apati var ett begrepp som kom att regera min vardag.

Jag skrev om min längtan och min förtvivlan på min blogg. Skrivandet var det som höll mig över ytan. Det gör det i viss mån fortfarande. Men då var det en nödvändighet för att över huvud taget ta mig upp ur sängen. Jag brukar läsa inlägget ibland. Som en påminnelse om Livets upp och nergångar. Som en påminnelse om hur lyckligt lottad jag är. Som fått ett värdigt Liv. Som fått ett jobb. Kollegor. Månadslön. Julfest. Semester. Ingen arbetslöshet. S E M E S T E R!

ANSÖKER OM VISUM TILL FREDAGS-LANDET

"Dagvill" är ett uttryck som intagit allt för stor plats i mitt Liv. Det har kommit att bli en naturlig del av min vardag som tycks råda i stort sett varje levande sekund, varför fredagar tycks ha raderats som en dag att fira och känna välförtjänt glädje inför. Detta är något jag ständigt blir påmind om, inte minst när jag loggar in på min Fb-profil och får ta del av lyckliga människors inlägg som påvisar denna efterlängtade veckodag uppbyggd på familj, vänner, tacos, X faktor, dillchips och hembränningsapparater.
Jag minns hur det var. Att jobba till kvällen, invirad i fredagskänsla och med vetskapen om att vännerna väntade vid ett uppdukat bord, laddade inför kommande häng i barer och steppande på blinkande dansgolv.
Fredagar är som en liten miniatyr av julafton där planer i stor iver läggs upp och där utrymmet för överraskningar är given. En mini-semester som förmodas ge tillfälle för både mental och fysisk återhämtning, såväl som roliga och oförglömliga händelser att dela med sig av på jobbet kommande måndag.

Känslan av att resa in i Fredags-landet är inte särskilt märklig när det ingår som en naturlig ingrediens i Livet. Har man privilegiet att vakna till samma ringklocka varje morgon, äta sin frukost, kolla utetemperaturen, läsa tidning och gå till jobbet så är det en helt naturlig resa att göra varje vecka. 
Måndagar anses vara den tuffaste och den dag som får utstå flest suckar och störst frustration. Tisdagen tycks vara en mellandag ingen nämner eller bryr sig om, onsdagen påminner om kommande helg och kallas i folkmun för lill-lördag, vilken också utgör befogenhet att besöka krog och korka upp vinflaskan. Torsdagen behandlas med total ignorans och blir överkörd av planering och längtan till den heliga dagen. Fredag!

Det är en härlig känsla som jag i avund kan sakna. Det motsatta Livet att uthärda utan vare sig jobb, rutiner och arbetskamrater är en vana man gärna skulle överge till vilket pris som helst.
När dagarna slutligen flyter samman till en enda trots ihärdiga försök till variation och dagliga rutiner, trots stålvilja att komma tillbaka in i det som kallas vardagligt ekorrhjul, inser man innebörden av uttrycket: Man vet inte vad man saknar förr än man förlorat det. Så sant.
Det går att överleva om man tillåter sig att hitta de små guldkornen i tillvaron,väldigt små men ändå existerande. Sådana som en gång varit obetydliga men som i nuvarande situation blir högst relevanta och betydande för en vardag med mening.
Nära och Kära är en nödvändighet för trygghet, ett skepp lastat med positiva tankar som förhoppningsvis inte sinar och en stark tro på att förändringarnas vindar snart ska tillta. Med detta i samlat sinne är lärdomen för framtiden att inte ta någonting för givet. Inte ens fredagar. Som egentligen inte skiljer sig ett uns från måndagar. Det är samma typ av sekunder och minuter som tickar, det är samma luft vi inandas och måndagen är en lika stor del av vårt Liv som fredagens.
Det är ut mitt personliga perspektiv. Att alla dagar egentligen är relativt lika varandra.

Jag ser det som att jag fått uppehållstillstånd i Måndags-landet tills vidare. Jag är tacksam att jag beviljats detta och anpassar mig till det Liv jag är tilldelad att Leva. Jag försöker hålla kontakt med Fredags-landet i den mån jag kan, tills jag beviljats visum och skramlat ihop tillräckligt med reskassa till detta semesterparadis med glimmer, glam och Gemenskap med stort G. Det ska bli ett kärt återseende den dagen jag med tur o returbiljett i min hand, får återförenas med alla dessa självklarheter som jag en gång tog så för givet.

Jag har läst på Fb att det är fredag idag. Min almanacka bekräftade detsamma. Runt mig pågår Livet som skiter fullständigt i vilken dag det är. Jag åt tacos igår, såg två Wallander-filmer på dvd och somnade sent, tillät mig sovmorgon. Ett litet guldkorn. Men den som uppskattade det mest var nog självaste Torsdagen.
Sällan har den fått så mycket Kärlek.
Sällan har den fått känna sig som en helt vanlig Fredag..

Lyckliga Leksandsbladet!

Nu finns årets sista och späckade nummer av www.leksandsbladet.se att tillgå på webben.
Otroligt mycket har hänt under året, och vi på redaktionen är glada och tacksamma för gott samarbete med både läsare, annonsörer och övriga gäster som bidragit till glädje och framgång. En nyhet för nästa år är att vi utkommer på onsdagar.
Tack och enormt mycket Kärlek till Er alla!

         GOD JUL & GOTT NYTT ÅR
       önskar vi på Leksandsbladet

Änglar & Tomtar

Bråda dagar låter jag bara vara ett uttryck som klingar lite vackert i periferin. Snart är det jullov och undertecknad lämnar all stress därhän. Här ska njutas och umgås och varje minut ska ta till varas. 
Nära och kära ska omfamnas, sovmornar ska få komma till sin rätt och adventsljus ska vackert brinna som påminnelse om lugn och ro. Det är allt som står på årets önskelista.

Med blick mot Änglarna i sin Himmel

Kärlekslycka

Med Kärlek till min far

En God & Glittrande Jul

Korkade Nyårslöften

Vi närmar oss så sakteliga slutet av 2013 och det är dags att vänja sig vid tanken på ett nytt år. Tiden av mystik som komma skall och som av någon underlig anledning oftast ses som en slags nystart på Livet. Det är en massa märkliga löften som ska infrias så som viktnedgångar, löneförhöjningar, sluta-röka-måsten, börja motionera-prylen, påfyllnad av tålamod, nya tag och tankar, roligheter som aldrig ville ge sig till känna föregående år, och självklart ska också de stora framgångarna ta plats för resten av 2014! Det var länge sen jag gav upp alla nyårslöften. Jag är för stor amatör på det området! Löften ska man kunna avge när som helst, utan några svårigheter att infria och/eller hålla. Varför måste datumet 31:a december stå som någon slags självklarhet vad gäller förändringar och självrannsakan?!
Kanske ligger problemet just där i.  Att vi dumstrutar intalar oss att en ny tidsera står för allt nytt och positivt, när det i själva verket är vi själva som bestämmer när, hur och var! Men det är väl antagligen någon slags magi över just Nyårslöften. Ett behov och ett hopp om en nystart gör sig gällande där vår önskan är att Livet ska gestalta sig precis så som vi önskar. Men varför skulle vi hålla dessa bättre från den sista december än jämförelsevis med den 15:e juli?!
Många nyårslöften förblir ouppnådda och bryts ganska snart efter att de fattats. Något vi sällan ägnar en tanke åt i vår entusiasm inför förändringar vi vill göra, är att det oftast finns hinder på vägen, när vi ställer in oss på förändring. Inte minst kräver det både tid och fokusering.

Om man googlar på ordet Nyårslöften får man upp över en halv miljon träffar. I en faktaruta jag fann, redovisades vad svenska folket lovade inför det nya året. 10 procent lovade att röra mer på sig, 8 procent att gå ner i vikt, 5 procent att uppskatta livet mer, 3 procent att sluta röka, 2 procent att prioritera jobbet och 2 procent att prioritera familjen. 45 procent avgav inget nyårslöfte alls. Jag är en av de sist nämnda. Besvikelsen blir för påtaglig vid ett eventuellt misslyckande, vilket det ju skamfullt blir inför en omgivning man så gärna skryter om sina löften inför.  Jag har visserligen en och annan plan för 2014 men löftena avgavs någon gång i somras och har därmed redan påbörjats. So far so good! Statistik visar att 80% kommer att bryta sina Nyårslöften och hälften av dessa är fullt medvetna om det! Det verkar rätt korkat, i ordets rätta bemärkelse. Själv hoppar jag över allt vad nyårslöften innebär och låter Livet ta med mig dit det vill. Självklarheter så som Omtanke, Kärlek och Respekt fick jag lära mig redan som liten, och det enda löftet jag tveklöst kan avge och hålla, är att jag bär med mig det genom hela Livet.

Välkommen 2014! Jag ser fram emot vad Du gör med mig.

The Lady in Red (in the snowdrive)

En späckad, rolig och lite annorlunda helg har avnjutits. Konserter, teaterföreställningar och fotosessions har avlöst varandra. Underbara möten med fantastiska människor och skratten har varit allt annat än lätträknade! Glad & tacksam är jag, som har privilegiet att omges av dessa rara jordens barn.
I lagom kyla klev jag ut i Världen för att fotas, både för jobb och privat bruk.  Med dessa bilder önskar jag Dig en God Jul, och jag skickar tveklöst med ett gäng värmande kramar också!

                   Tomten svarade till sist Ja!

Leksandsbladets Nissar

www.leksandsbladet.se

Landade som etta på febertoppen!

Ja, se när man minst anar det slår viruset ner som en bomb och skövlar hela vardagen. Det är rätt så typiskt att det också sker på den tid när man har det som mest intensivt och agendan är proppad med aktiviteter inför jul, både på hemmaplan och på jobbet.
Jag hamnade på Febertoppens 1:a-plats, helt oväntat. På 2:a plats kom Ipren och på 3:e ett gäng vitpepparkorn, som i gemensam trupp bekämpade en annan typ av bakteriell härd.
Ordningen är nu återställd, som väl är. Smått andfått återhämtas det med steg i sakta mak. Ovant och lite märkligt. Som en tant på väg tillbaka till Verkligheten. Here I Come!

Zlatan är min tomte i år!

Det har pyntats febrilt i hemmets sköna vrå. Nu är det kontorets tur.
Klart julstämning skall råda också på jobbet!
Jag har min lilla wall of fame i ena änden av rummet. En av de vackraste är nu utsedd till årets Jultomte:

Zlatan! Vad vore vår Värld utan Dig?!

Julefrid & Svordomsvisan

Det är samma visa varje år.

Just detta år tar det emot lite extra att klättra in i jul-förrådet för att någonstans i kaoset försöka hitta adventsljusstakarna.

Det är ett stort och krävande projekt som kräver lång tid av mental förberedelse. Föregående år har undertecknad redan varit klar med allt vid det här laget. Men se, denna december månad påminner mer om en vårens kvittrande tid, långt från vinterparadis, tomtar och griljerad skinka.

Jag hade hellre klätt midsommarstång och köpt en sillburk för att få rådande känsla och årstid att gå hand i hand.

Det är samma visa varje år.

Förrådet är en historia för sig. En lååång historia, bokstavligt talat! Det är en stor del av mitt förflutna som packats i kartonger genom åren, och som i nutid får sällskap av allt från gamla krattor till pinnstolar. Det är staplat från golv till tak och optimister som mot all förmodan vill göra sin entré här blir snart varse att det verkligen krävs en grundkurs i bergsklättring. En livlina vore heller icke att förakta. Jag ställer mig samma fråga varje år: VAD ska jag med allt till?

Om jag likt en affärsinnehavare behagade genomföra en inventering i detta förråd, skulle förmodligen klockan slå midsommar innan allt var klart!

Detta medför tveklöst ångest, innan den knarrande dörren öppnas. Till min lättnad kan jag i alla fall i ödmjukhet tacka pedanten i mig, som föredömligt nog placerat samtliga julattiraljer överst på toppen av Kebnekajse. Skönt!

Det är samma visa varje år.

Under ett frustande och pustande gym-pass av mini-format, lyckas jag slutligen få till mig det allra heligaste för stunden: Adventsljusstakarna. Stora, vita och vackra placeras de i fönstren. Ett gäng skarvsladdar förstärker känslan av frustration och det bökas och härjas längs golvsocklar och dammtussar, det dras en svordomsvisa som får Magnus och Brasses att framstå som rena vaggsången. Det torkas svettpärlor och smakas på finska, runda ord och den brinnande stubinen hettar upp samtliga termometrar inom räckhåll till maxtemperatur! Det går hett till i det Marinska hemmet, vid denna tid av julefrid. Inte att undra på att snön lyser med sin frånvaro. Och det är också det enda som lyser!

När jag äntligen fått samtliga stakar på utvald plats, ska det uppenbarligen fortsätta att blåsa motvind i december. Inte en lampa funkar i staken!

”The same procedure as last year”..

Nu är julefriden lindrigt uttryckt, något naggad i den brända kanten. Vem i hela djupa havet sabbar dessa bebisglödlampor, som i godan ro endast vilat upp sig i ett oskyldigt förråd under sommarhalvåret?! Vem äter lampor, som ju fungerade alldeles utmärkt i januari, strax efter nyår?!

Det är samma visa varje år. Trots varsamhet och äkta Kärlek i storformat till dessa lysande liv, tycks glöden falna någonstans på vägen mot första advent.

En märklig tradition som ”Adventsstakarnas Patrull” tycks hålla hårt på.

Nu har stubinen turligt nog slocknat. Adventsstaken lyser igen. Det är samma svordomsvisa varje år. För övrigt den som är den mest lysande. 

Tack & God lysande jul!

Jag, en Kärleksmums?

Att Leva som singel/ensamstående har ju helt klart sina fördelar. Ingen annan att ta hänsyn till och agendan fylls av sådant som endast gagnar mig själv och mina behov. Låter i och för sig fruktansvärt egoistiskt men man har inget val.
Det är bara att gilla läget.. och sig själv.
Kaka söker maka, sägs det. Om jag är kakan så är jag troligtvis inte någon Kärleksmums, snarare en smet av olika ingredienser, svåra att urskilja och som vispats allt för poröst. Åtminstone att döma av den "maka" jag hittills sökt mig till. Det har inte varit några goda bakelser, det heller. Mer som övergräddade Drömmar, brända i kanten och så hårda att sätta tänderna i, att både Karius och Baktus i samråd med relationsexperter, slagit gemensam bakut och avrått från dessa misslyckade verk.
Det är ingen lek att "hitta" rätt här i Livet. Åtminstone inte vad gäller partner. 
Alla har vi goda och dåliga sidor som i kompromissernas anda skall vårdas väl och i ömsesidig respekt accepteras och älskas.
Låter fint, det där. Men inte fullt så enkelt.. har jag märkt.
Självutnämnda relationsexperter och andra viktigpettrar har påtalat mig ett flertal gånger, att man omedvetet söker sig till någon att jämföra med sin fadersgestalt. Märkligt! För om så vore fallet borde jag ju vid det här laget leva samman med en elektriker, vars praktiska kunskaper har varit mer utvecklade än Macgyver's, och med en charm som dessutom skulle få Bond-regissörerna att hålla auditions i Dalarna.
Jag tror att sökandet och väntandet upphör när insikterna fallit på plats, när man lärt sig hantera och uppskatta ensamheten som den faktiskt är. Den dagen min "smet" är av rätt konsistens för att hällas i en pastellfärgad form, är den dagen då jag är redo att bli den bakelse jag är avsedd att vara.

Då är istället frågan: Skulle jag bli uppäten då? 

Härliga Julen är här!

I det Härliga hemmet tindrar nu ljusen i varje vrå
I vitt, grönt och silver skall denna jul stå
Det röda vilar i Kärlekens Land
Mottages tacksamt med vidöppen hand

Med skimrande pärlor och kvistar av en
Smyckas vårt julehus av tomte och ren
Med gnistrande stjärna och värmande ord
Välkomnas Änglar till julens bord

Grattis kära dotter!

                   Min lilla flicka når denna dag sitt 27:e år. 
                          GRATTIS & KÄRLEK TILL DIG

Jag har dejt i kväll!

                                           ÄNTLIGEN!
Kommer han ut ur garderoben i kväll. Välkommen!

Den trefaldigt trägna trion

Som ett blixtnedslag, en tornado och ett vulkanutbrott i gott samarbete.
Den trefaldigt trägna trion som bildar pakt för att påvisa makten över Brustna Hjärtans Patrull.
Att ingå i den sist nämnda är ett tufft medlemskap. Här finns inga änglavakter som beskyddar från attacker, oväntade och tårdrypande. Här finns bara en saknad efter sinnesro och ett förstånd som visar meningen.
Här omges man av den bistra sanningen. Den sanning som fräter sönder den naiva förhoppningen. En önskan som gått om intet. Ett misslyckande att beskåda och konfrontera.
Den trefaldigt trägna trion utför sina uppgifter till fullo. Brustna Hjärtans Patrull ligger platt.

Men även brustna hjärtan slår sina slag. För en framtid i styrka och vällevnad.

En liten tjuvstart av advent

I år har jag, förvånande nog inte julstökat det minsta inför advent. Föregående år har i stort sett allt varit klart vid den här tiden. Lusten har legat på vila, helt enkelt. Men så vände det något under helgen, och jag kunde inte motstå förrådet av jul efter storstädning i huset. Med värmeljus av kaneldoft glimrade det till och inspirationen vaknade till liv. Julen hos Härliga har börjat:

Årets färger blev vitt, silver & grönt

Adventsstakarna står redo för att tändas

Några LED-lampor tillåts inte i detta hus. Skenet ska vara varmt, likt tända ljus.

Geniernas lysande idéer!

Nu ska julpyntet fram. Åtminstone julbelysningen. Det sistnämnda lär jag få köpa nytt i år. Inte för att det är trasigt eller på annat sätt oanvändbart. Snarare för att skenet i lamporna skiljer sig så totalt från de lampor man har idag. I och med att de vanliga glödlamporna försvann och ersattes med bl.a. LED-belysning i smålampor, skiljer sig skenet och dess färg rejält. I de vanliga adventsstakarna finns det varma lite gulaktiga skenet, i de nya modellerna kallas det varm-vitt. Men det påminner snarare om ett kallt sken att likna vid gamla lysrör i en industrilokal! Införskaffade två fina hjärtan med belysning förra året. De passar fint i fönstren, men skenet vänjer jag mig aldrig vid. Det lyser blå-vitt och konkurrerar ut den övriga varma belysningen, vilket gör att jag väljer att inte använda de andra lamporna. Gör jag det, ser det ut som en krigszon! Hjärtat är fint i fönstren men skenet bedrar, skulle man kunna säga. Av den anledningen måste jag nu införskaffa en ny ljusslinga till granen, av samma modell, dvs varm-vita led-lampor. Ytterligare en kostnad. Irriterande att behöva göra ett inköp av något man redan äger men som inte längre kommer till sin rätt.

Vem har kommit på att kalla LED-belysningen för varm-vit?! När den är lika kall som frysboxen!Det kan ju tyckas vara ett i-landsproblem men faktum är att de nya reglerna efter avskaffandet av vanliga glödlampor, inte gör annat än ställer till besvär. Dyrare, fulare och inte ett dugg mer miljövänligt som man hävdar.  Och vi konsumenter sväljer dessa "lysande" idéer. Jag saknar glödlamporna, och inte minst blir jag förbannad när en gått sönder och jag får ge det tredubbla för att köpa en ny. Visserligen ska den hålla längre men för min del är det bara tråkigt att stå ut med detta snål-sken som jag förknippar med en sjukhussal! Den vanliga glödlampan kan man tacksamt kombinera med vanligt stearinljus vars sken är väldigt snarlikt. Den vackra lågan från ett ljus i sällskap med LED-lampan, får lågan att kvävas av syrebrist och panik!

Det finns verkligen genier som bidrar med lysande idéer men just i detta fall är det något tveksamt. Skulle Oppfinnar-Jocke finnas på riktigt hade han gapskrattat. Jag hörde en intervju med en av dessa genier som påstod att man med hjälp av dimmers och andra specialutrustningar, kan få ett varmt och mysigt sken också med LED-belysning. Kostnaden? Tja, det är inget man prioriterar som ensamstående med snäv ekonomi, kan jag ju säga. Dessutom går det inte att undvika att byta ut varenda lampa man äger, för att slippa blanda dessa olika sken som inte förenas i harmoni. Det blir med andra ord en dyr kostnad hur man än gör. Så vida man inte ignorerar det och blandar hej vilt för att leva på ett cirkusfält! Jag äger några glödlampor som fortfarande fungerar.  Jag ska vårda dem varsamt. Snart tänds  ”industrilokalen” upp ännu en gång här hemma. Bara ett blåställ som fattas..

Visdomar & Mirakel eller ålderskris?

Man kommer någon gång till en punkt i Livet där allt ställs på sin spets, där vägskälet aktiverar djupaste tankar om vilket det rätta valet månde vara. Där det förflutna inventeras med viss öppenhet, där nuet i svårmod accepteras och där framtid förhoppningsvis skall Levas i harmoni och välförtjänt tillbakalutande. Det är på något sätt den förhoppningen vi alla Lever med. Att på äldre dagar kunna slappna av och njuta av ett nu utan minsta moln på himmelen. I drömmar övertygas man om att man en dag ska hitta både sig själv och det fantastiska med ett Liv besparat från oro, fattigdom och sorger. Alla längtar vi dit. Till en bekymmersfri tillvaro där väderprognoserna får lyda hur det vill så länge ens egen sol står högt i skyn. Det talas om ålderskriser som om det vore det mest naturliga att skylla på, när känslor svallar och insikter så sakteliga landar i vettets vrå. Jag tror inte på varken 40 eller 50-årskriser. I så fall skulle det väl lika naturligt finnas 60 och 70-årskriser?! Det har jag aldrig hört talas om! Jag tror snarare på ett erfarenhets-lager som behöver sorteras och städas ur. Jag tror att vi rätt dåliga på det. Det samlas information, känslor, tankar, lycka, sorger som rörs ihop till ett enda kaos där allt blir svårt att urskilja.  Som bara får ligga där och slutligen bli föremål för utredning och storsanering. Man behöver städa och sortera, en del kastas i deponi, annat i brännbart och resten ta till varas på med vetskap om vad man ska göra med det. Det är ingen lek! Det är att göra entré i ett känslomässigt kaos som både i motvind och elaka stormar ska trigga ens vilja att nå slutmålet av goda lärdomar. Jag vill sitta där på bergstoppen och se allt det vackra jag har blivit tilldelad mig, och jag vill kunna ta bort allt det andra som jag felaktigt roffat åt mig. Jag vill vara en klok och vis liten människa som mår bra och kan stå upp för den jag är. Det låter så enkelt. Så sjutton det är!! Man kommer att behöva både vila och gömma sig för återhämtning många gånger. Man kommer att få käftsmällar och glåpord och man kommer nå uppgivenhet lika enkelt som man vänt kappan efter vinden. Det är ingen ålderskris. Det är Livet som gör sig påmint. En stund att utföra små mirakel på.

Ett Känslornas Paradis består inte endast av godhet och leende lycka. Det består möjligen av att försöka finna den i detta nystan avsett att redas ut. Där valen är ens egna och där konsekvenserna är till för att Levas med. Det nystas febrilt just nu. Ett kännbart trassel där tålamod sätts på prov,  men framför allt lärdomen om att detta är konsekvenserna av det jag tidigare åstadkommit. Det är ingen ålderskris. Det är mitt Liv. Här sitter jag nu och nystar och sorterar. Men garnet är åtminstone av ljus färg och lika blå som dagens klara himmel. Snart är jag klar. Förhoppningsvis som fri och klok nog att inse det pågående Livet där åldern bara är siffror nödvändiga för körkort och systembolag.

De siffror som verkligen räknas är antalet visdomar och Levande sekunder.......

Snart är det Påsk!

Tiden rusar iväg så snabbt att jag har svårt att hinna med. I min Värld var det rätt så nyligen Midsommar! Plötsligt står vi inför 1:a advent och julbelysning ska tydligen plockas fram. Inte likt mig att vara så sen med det. Tvärtom. Föregående år har jag varit klar vid det här laget. Med allt!
Jag sitter fortfarande kvar och bara luktar på blommorna. Å vill så göra en stund till.
Inredningen får fortsätta vara det den är. Ett tag till i alla fall. Sen är det dags. Att se rött.

Eller så ångrar jag mig och kör på det vinter-vita temat i år. Lite gnistrande silver och allt är klart!

Sen står det ju faktiskt inte på innan det är Påsk!

För jag sa väl att tiden går fort när man har roligt? ;-)