tisdag 29 november 2016

En 50-årings plan


 
 
Jag har fattat ett beslut. Satt upp ett mål. Gett mig själv ett löfte. 
Det har inget med nyårslöften att göra. Det är passé och förbi. Det här är ett resten-av-mitt-liv-löfte, där delar av det ska ha infriats i september 2017. 
Det är då jag flyttar till Falun. Det är då jag fyller 50. Det är då omstarten i mitt liv sker. Det mesta får komma som det vill, tack gode Gud för det, men en del ska jag själv styra över. Den styrkan och makten tänker jag utöva nu. För nu jävlar, ska den här fröken sikta mot både stjärnor och moln, och inte en pruttskugga ska få påverka mig åt fel håll. 
Har jag inte levt i harmoni förut så kommer jag tveklöst att göra det framöver. Och det får gärna kosta på ett tag. Jag ska slita det breda och 49-åriga arslet av mig. Och när det är gjort har jag både god kondition och lyckligt hjärta.
 
Första dagen på jobb i morgon. Har redan förberett arslet på lång och trogen tjänst. I september talar vi om hur bra det blev. 
 
Wish us luck!
 
 

fredag 18 november 2016

En prinsessa med knorr

 

Om man inte förväntar sig någonting bör man ju heller inte bli besviken. Så jag jobbar på att inte ha några. Men å andra sidan vore ju tillvaron ganska tråkig om man aldrig hade några förväntningar. Ett uppsatt mål är att ha just dessa uppmålade på var framtidsbild man vackert fabricerar. Jag målar och tecknar för fullt i skrivande stund. För en kommande tid något annorlunda än den jag levt i tidigare. Det innebär inte nödvändigtvis att jag raderar eller på något sätt försöker utplåna tidigare liv och leverne. Tvärtom. Jag har det med mig som mall, börjar om på ett helt vitt ark - och varsamt försöker jag utforma en bild vars begrepp och känsla ska passa in i min framtid.
Den ska vara annorlunda men framför allt lugn. Och med lugn menar jag en tillvaro utan oro, bekymmer och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni.

Jag närmar mig de 50. Och har förmodligen som mina fantastiska och galna medmänniskor levt i berg- och dalbanan i många och långa perioder. Mestadels ensam. Ibland har tillfälligt sällskap suttit vid min sida för att skrämmas mer än jag av fart, fläkt och höjd. Livet allena i berg- och dalbana.
Ibland tufft, ledsamt, olyckligt och djävulskt. I andra stunder befriande, skönt, glädjande och uppskattat. Så länge man har det bra i sin ensamma tillvaro funkar det. När allt går som det ska, när pengar rullar in, vänner ringer på dörren, när bilen startar och singelromantiken står för glass i stora lass och Johnny Depp på filmduken mitt i nätterna. Då går det bra.
Men när ensamheten påminner om de mörkare sidorna. De stunder man önskar att någon höll om och frågar hur man egentligen mår. Om man behöver hjälp, stöd, en bilmekaniker eller en kock. Den där ensamheten som helt oskönt tränger in i den del av själen som skriker efter närhet och någon som verkligen känner mig. K Ä N N E R  M I G!
Jag kan längta efter en sådan människa. Som jag aldrig behöver förklara något för. Som bara vet vad jag känner, tänker och tycker. Någon som jag skulle känna lika väl. Som jag kunde bolla idéer med, gå på bio med, bråka om fjärrkontrollen med och framför allt. Planera en framtid med.



Det är en längtan. Ibland.
Oftast är jag glad och tacksam för det jag liv jag lever. Jag kan det innan och utantill. Ibland lite väl mycket. Därav planering av framtid. En förändring som kan få denna varelse och själ att behålla sin glöd. Att bygga för en framtid med lugn och ro fram till pensionsålder är en tanke som varit lika långt borta som friktionsfria parförhållanden! Men ack, så behövligt för en själ som vill upphöra med kämpandet för ett drägligt liv, och landa i en hyfsat skön miljö.
Nu vill jag leva ett fullt friskt och glädjefyllt liv, få ett trivsamt jobb med en skälig månadslön, boka resor till New York, mata änder vid något livligt vattendrag, hyra en vindsvåning med takbalkar, umgås med människor jag gillar, sitta på uteserveringar, titta på "Så mycket bättre" och längta till jobbet på måndag, betala räkningar den 27:e utan ångest, le utan teatralisk insats, och jag vill absolut ha det så tills den dagen livet vill förflytta mig till himmelen!

Jag skissar, målar och tecknar för fullt på det vita framtidsarket. Jag vet väl hur det färdigställda resultatet ska se ut. Jag kikar på min mall. Livet innan detta. Det är plottrigt. En del i sjaskig gråskala. På vissa ställen har jag försökt att radera och rita om. Utan att lyckas. Därav alla märkliga skuggningar. Som ett barn som försökt rita av en prinsessa men istället fått det att se ut som en säck potatis med en grisknorr på. Det är livet. Som det varit.


Jag har fortfarande en tendens att teckna som det barn jag en gång var. Men med skillnaden att jag inte försöker sudda ut det som blev fel i andras ögon. Jag färglägger denna prinsessa och förser henne med hur många knorrar som helst. I huvudsak ser jag där ett lugn. Som framtiden ska välkomna och omfamna. En tillvaro utan oro och bekymmer, och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni. Jag borde inte ha några förväntningar. För att undvika besvikelser. Men å andra sidan..

Vem kan bli besviken av en prinsessa med knorr?


tisdag 15 november 2016

Comeback




Det var som en liten evighet sedan.
Som jag över huvud taget tittade in på min egen blogg.Nu är jag här. Minglar runt aningen förvirrad och lite nyfiken på samma gång. Har glömt mycket.
Det är nog hög tid att göra en storslagen comeback känner jag. Så jag inte glömmer hur trevlig jag faktiskt kan vara.

Nu är jag här. Jag har skrivit mitt första inlägg just här på över ett år.
I'm back!