Tankspritt med Marina Härliga: september 2015

Det kom sig att jag tänkte tillbaka i tid och rum. På hur tiderna förändras. Att vara sjuåring på 70-talet var både speciellt och stundtals ganska kul. Men när jag tänker efter, också rent förfärligt! En tid särpräglad och långt ifrån dagens liv och leverne.
De första bilderna jag ser är när jag som liten hoppar in i baksätet på morfars gamla gröna DKW – och ställer mig bredbent och stadigt mellan framsätena för bästa möjliga sikt! Bilbälten i baksätet fanns knappt då. Där stod man och blåhöll sig i framsätets ena nackstöd, med dumleklubba i munnen, tills det tvärnitades och ”lillan” flög som en vante rakt över växelspaken mot framrutan. Det var inte konstigt alls. Man blev lite chockad, grät en skvätt och fick lite ”blås” på den blånade pannan och sen var det bra med det.
Möjligen satte jag mig ner i baksätet efter den karamellen. Och där satt man. Snyftande och snorande och drog i sig röken från både Gula Blend och John Silver utan filter. I 60 graders hetta! De bolmande vuxna vippade bara på den lilla trekantsöppningen vid sidorutan på bilen, i korkad tro om att röken inte stannade i bilen, och att det skulle komma in svalare luft. Dåtidens Ac.
Det röktes överallt. Utan pardon. På tågstationen, Domus cafeteria, sjukstugans väntrum. Överallt.

På den tiden gick jag inte på dagis. Det var inte så vanligt då. Jag hade en dagmamma. Som de flesta andra. När jag kom hem på eftermiddagen satt mamsen med papiljotter upprullade i håret sittandes under en huvtork som dundrade värre än ett jas-plan! Där satt hon med stickning eller Damernas Värld i nävarna under ett par timmar och lyssnade på senaste hiten av Paul Paljett. Ville man nåt fick man skrika i falsett tills de otätade fönstren skallrade. Fick man inte gehör för sina rop smög man ner i den furuklädda gillestugan och gluttade under sofflocket där gömda Piff & Puff-tidningar låg prydligt på hög. Tabu och förbjudet gjorde susen för unga pojkar och flickor. Sen blev det middag bestående av kyckling i lergryta, kalops eller Nasi Goreng.

Tills barnprogrammen på tv 1 började. Då var det Bulleribock, Professor Baltazar; Televinken och elefanten Babar som stod för underhållningen. Eller clownen Manne, tätt följt av Vilse i Pannkakan. Senare började Sveriges Magasin med Drutten och Gena. På tv 2 gick Tekniskt Magasin med Erik Bergsten. Pappas favorit. Fjärrkontroll fanns inte. Det tjafsades alltid om vem som skulle resa sig för att byta kanal. Pappa var dessutom bilintresserad. På gården stod en blå Cortina, som man kunde starta med hjälp av en knapp intill ratten, en röd P1800 cab, en orange SAAB 96 och så mammas lilla blåa bakhjulsdrivna DAF 66, också kallad Rem-Johan. Minns också den ljusblå Saab V4 som jag som ettrig liten flicka, kissade ner baksätet på. Med flit. För att jag inte fick som jag ville. Far var inte glad. Inte jag heller. Idag blir jag kissnödig så fort jag ser en liten rund Saab. En liter bensin kostade då 1,35 per liter på Texaco och BP, där för övrigt farsgubben höll till bland andra bolmande verkstadsgubbar.

Där fick jag peka ut smågodiset inne i kioskdelen, som tanten snällt plockade i en vit liten påse. Jag minns när jag vid ett annat tillfälle stal två enkronor av min mor, och begav mig till macken för att i smyg handla godis. Jag glömmer det aldrig. Jag fick en tablettask, en klubba och ett helt gäng kolor för dessa två kronor. Jag blev påkommen kort därefter. Och fick lära mig att absolut inte stjäla. Utegångsförbud i en vecka. Det var mycket pengar, det där. Två hela kronor.

Sen blev det helg! Och en helg på 70-talet gick inte av för hackor. Då fick man som barn vara uppe sent och käka sega råttor till man kväljde, och utstå både ett och annat i det medaljongtapetserade vardagsrummet. Fredag var lika med blandning av grogg och Flamingokvintetten på hög volym. Då gick mammor och pappor igång på Gröna Hissen och tja.. färgen kanske inte behöver förklaras, men själva hissen är ett löjligt fascinerande fenomen som blir än mer fascinerande ju fler gröna hissar mammor och pappor dricker. Vi barn fick per automatik ett tillståndsbevis i form av nedlagda regler – och fick därmed leva loppan och hoppa i obäddade sängar, dricka litervis med cubacola, steka bananer och smälta choklad i brödrosten. Allt medan mammorna och papporna åkte hiss, sjöng allsång, rökte cigarrer, dansade bugg och pratade ovanligt högt och mycket. Inga grannar klagade. Tvärt om. De ringde på och steg gladeligen in på en grön hisstur, de också. Det var fullt hus. Ett fredagskollektiv av både hög och låg klass. Att barnen var med på festerna och fick hålla Svenne&Lotta-mim-shower inför onyktra föräldrar i hörnsoffan var inte konstigt alls. Det var 70-

tal. Det var kul. Och förfärligt.

Morgonen efter gick vi barn upp allena och gjorde mjölkchoklad med kakao-klumpar i. Och såg Gomorron Sverige med Lennart Hyland. Tills mammor och pappor vaknade framåt förmiddagen. Då skulle bilar startas med en långt utdragen choke. Detta reglage skulle dras ut vid kallstart och sedan stegvis skjutas in i takt med att motorn blev varm. Man kan tycka att det endast saknades en vev! I väntan på värme blåste vi rutorna fulla av imma och ritade gubbar.

Idag använder man en ipad. Då hade man inte en aning om vad vare sig iphone, sms, AC och ADHD var. Möjligen hade man hört talas om AC/DC.

Här sitter man nu. Ser sig omkring. Undrar vart tiden tog vägen. Det är 2015. Det är fortfarande rätt kul. Ibland helt galet. Och lite förfärligt.

Man kanske skulle ta och prova en sån där Gröna Hissen..