Gratis är gott!

Jag lever och bor både litet och rätt så trångt. Men tillräckligt stort för att ändå trivas. Däremot kräver det en del tankeverksamhet för att ha ordning och reda, praktiska lösningar som ser bra ut. Hallen ser oftast ut som ett kaos innanför dörren. Det är skor och ytterkläder i stora högar, och jag har därför länge tänkt införskaffa en sittbänk med förvaring, för att få det mer ordnat.
Nu har jag visserligen prioriterat annat varför röran fått leva sitt eget hall-liv. Så det gjorde ingenting när en kollega till mig frågade om jag ville ha hennes bänk! Tack, sa jag. Varsågod, sa hon.

Ut åkte skohyllan och en röra utan dess like. In kom en vit bänk med förvaring.

Det blir extra fint när den går in exakt där jag tänkt. Dessutom är gratis gott.

Silver & Krom. Men Brad Pitt är Guld!

Det ligger trender i det mesta. Så också i inredning. Nu är kopparfärgade detaljer i ropet, och i stort sett är butikerna fullproppade med dessa ting överallt. För mig personligen är det inget som passar - och jag är rätt så övertygad om att detta är en övergående trend. Jag kan tycka det är fint i viss mån, men kopparfärgat kräver nästan att det övriga du äger måste passa in. Skulle jag ha kopparfärgat i mitt hem skulle det bara se märkligt och opassande ut. Kopparfärgat är snyggt mot brunt och dovt grått men bara en stund. Krom däremot, har alltid funnits och aldrig varit i vägen. Det var oerhört poppis under 80-talet vill jag minnas - men det har aldrig riktigt försvunnit då silver, vitt och krom på något sätt tillhör inredningsstommen. Så jag går på det. Det kommer att hålla, och jag behöver inte byta ut prylarna pga av några trender.

Kromad lykta/kruka som matchar min taklampa

Lysande!

Krukan/lyktan på bordet är limegrön på insidan och gör sig alldeles utmärkt som ljuslykta. De utstansade runda hålen gör ett väldigt vackert mönster (precis som taklampan). Men i detta nu får den agera blomkruka till en glad gerbera.

Silver & krom. Fast Brad Pitt är guld!

En liten vy i sovrummet

Nicolas Vahé ger extra krydda i tillvaron!

Jag gillar idén jag genomfört med en tavellist på ovansidan av pärlsponten vid köksbordet. Det slår nämligen aldrig fel, att jag måste resa mig varje gång för att jag glömt salt och peppar i skåpet vid middagen. Nu står allt samlat, nära till hands - och dessutom är det ett fint blickfång.
Jag har upptäckt Nicolas Vahés serie med matkryddor, matolja och andra smaksättare till både kaffe och pannkakor. Så mycket godare än det man kan hitta i vanliga matbutiker. Och dessutom är de snygga att ha framme som vilken stilren inredningsdetalj som helst. Man får räkna med att lägga ut en liten extra peng visserligen men det är värt varje krona.

Idag hittade jag glasburken med kakao. Bara doften är helt underbar! Att baka med detta ger en helt annan smak än vad man annars får med annan kakao. God att pudra på kaffet också.

Nästa gång jag shoppar står kryddsorterna på tur. Det finns ett stort urval med spännande kryddor, som skiljer sig lite från det ordinära. Sådant gillas i stort.

Tända ljus på kvällstid gör det ännu vackrare

Små coola burkar från Åhléns

Kryddburkarna som är gjorda av glas och är försedda med kvarn står på önskelistan härnäst, Tills dess får jag krydda min egen tillvaro med fingertoppskänsla och uppladdning inför våren..

Nicolas Vahés serie finns att tillgå på olika internetbutiker. Bor du i Leksand är det inredningsbutiken Lantliv som har dessa till försäljning.

Borta bra men hemma bäst!

Det är så gulligt i Leksand på något vis.
Det tänker jag på rätt så ofta, sedan den tid jag pendlade mellan Stockholm och Leksand när jag sände nattradio. Då tog jag en Masexpress till vår Kungliga Hufvudstad i slutet på helgen, levde storstadsliv i någon vecka för att sedan återta min plats som landsbygdsbo någon vecka senare. Så där jag höll jag på i perioder under två år.
Resorna och omställningen var förvisso ganska tärande, men någonstans lärde jag mig att uppskatta det bästa av två världar.
I den ena var jag anonym och en av alla i mängden. I den andra var jag rätt så bekant med de flesta. Det blev ett behagligt sätt att leva ett spännande liv på.
Jag minns min första tid i storstaden. Hur jag iakttog folkmassan och reflekterande kunde konstatera att stadsmänniskan är en besynnerlig och mycket märklig varelse.
Jag var inledningsvis fast besluten om att aldrig fastna i deras fälla vad gäller vare sig stress eller  deras stundtals kyliga attityd. Jag ska minsann hålla fast vid min hjärtliga dalkulla och inte springa in i några som helst väggar. Varför springa efter en buss när det ändå anländer en ny inom loppet av fem minuter? Så urbota dumt. Är det någonstans man behöver stressa och springa efter bussar är det väl rimligen hemma i Dalarna. Här kommer den ju bara någon enstaka gång om dagen!

Nåväl. Jag höll mig på mattan, rätt länge vill jag minnas. Jag gick längs gator och torg i sakta mak och njöt av avgaser, tutande sirener och springande människor. Det föll sig till och med så att var gång en bilist otåligt tutade, vinkade jag per automatik för att jag antog det var någon jag kände.
För så är det ju här hemma. Här kastar man sig inte på signalhornet i första taget, så vida det inte är någon du vill heja på. Storstadens bilister såg förundrat och irriterat på mig varje gång jag vinkade glatt. Rivstarten och tjuten från däcken påvisade dock att de var allt annat än glada åt att jag  passerade övergångsstället vid fel tillfälle.
Det är en speciell jargong i storstäder. Långt ifrån bystugekänslor och hjärtan som klappar för knäckebröd och hockeylag. Här sköter man sitt och låter stressen bli en naturlig del av vardagen. Inget konstigt alls. Det tyckte inte jag heller efter ett tag i stadskaoset. Jag blev så omedvetet van i sättet att leva där, att jag sprang bort fyra kilo mellan de blå sl-bussarna på kort tid. Det var ju i och för sig positivt. Men det märktes tydligt när jag kom hem till Leksand hur egendomligt påverkad jag blivit av min tid i staden. Rastlösheten blev min bästa vän. På både gott och ont.

Det som fick mig att gladeligen ta tillbaka mitt lantisleverne var tveklöst två bastanta damer som  intog 4:ans buss på Odenplan. Busschauffören för dagen var dessvärre av det otrevligare slaget. Otålig, gastande och körde dessutom som en biltjuv. Damerna i sina orangeblommiga klänningar uppvisade sina biljetter, log stort mot chauffören som nedlåtande svarade både oangenämt och taktlöst. Damerna såg förbluffat på den osympatiske stollen, och motvilligt satte de sig på närmaste säte. Det är då jag hör den där fenomenala frasen från en av damerna. Högt och oblygt serverar hon sin åsikt direkt från det stora dalahjärtat till oss övriga resenärer:
” Öcken törr lita rötta, Britta! Den dä Niss'n kan väl int' ha fått nå på länge”!
Att höra dessa ord på denna underbart klingande dialekt när man befinner sig på en kornblå farkost utan hastighetsbegränsning, är en känsla obeskrivlig! Den triggar igång alla känslor man har i sin ägo, och min hemlängtan var ett faktum starkare än något annat.
Damerna var från Rättvik. Jag glömmer dem aldrig.

Från den stunden fortsatte jag att gå i sakta mak. I min egen takt. Och vinkade till alla som tutade. Jag värdesätter än idag det gulliga med Leksand. Om inte mer än tidigare. Det är så lugnt och skönt. Även om jag fortfarande kan tycka det är trevligt med en tur till storstaden ibland. Där ingen vet vem jag är, och där framför allt jag inte vet vika de andra är. Två världar. Två sidor. Av allt. Och visst är det väl någonstans så, att  man ibland ser nackdelen med att bo på liten ort där alla känner alla. Men å andra sidan är också fördelen med att bo på liten ort att alla känner alla.
Det är det riktigt gulliga med Leksand.
Borta bra men hemma bäst...

Min nya kompis Nils

Denna fantastiskt klarblå dag i januari har avnjutits under både sol och taket på ett möbelvaruhus!

Jag tog en tur lite söderut och passade på att införskaffa lite mer manlig hägring i mitt hem. En ny tygklädd pall vars namn är Nils - och som är kompis med Kamprad. Det bästa med Nils är att han smälter så bra in i det Härliga hemmet. Och att jag kan sätta mig på honom när jag vill..

Passade också på att köpa ett gäng tavellister vilja jag hängt upp ovanför köksbordet. Tar lite plats och rymmer det mest behövliga när man sitter till bords. Socker, salt & peppar, kakao och vaniljsocker och så den fantastiska Coffe Sirapen med karamellsmak. Några stilrena ljuslyktor och cafékänslan sitter som en smäck!

De fina och lite annorlunda kryddburkarna hittade jag på Åhléns. Perfekt för kakao och vaniljsocker, att strö över sin latte.

Både Nils & Lattehyllan gör sig bra i köket. Och vi funkar bra ihop, alla tre..

Nu är det gult, här i vårt hus..

Jag har de fyra årstiderna som mall i min inredning. Vilket med andra ord betyder att jag byter färgkulörer 4 ggr om året. Grönt, rött, cerise och gult. I vintertid är påminnelsen om vårens intåg, den sist nämnda. Så nu är det gult, här i vårt hus. Välkommen på en titt i det Härliga hemmet.

Färgerna som ger styrka

Lever man allena är uppvaktning en bristvara. Åtminstone när det kommer till blomstergåvor. Då är det bara att plocka fram sitt alter ego och uppvakta sig själv. En solgul Gerbera får vara solskenet i hemmet tillsvidare. Det kan behövas i vintertider. Färgerna byts ut efter årstid. Från det julröda är det nu det gula som gäller. Sen råkar det fungera så att så fort jag ändrat om till en färg, så är nästa färg redan uttänkt. Jag har med andra ord redan nu samlat på mig kuddfodral och plädar i en skarp cerise kulör. Det får göra sin entré framåt våren.

Det blir en utmaning att sköta denna Gerbera, som kräver sina gröna fingrar.

En stark kulör gör sig bra mot det svartvita i övrigt

När jag tidigare använde det limegröna som accentfärg var det enkelt att hitta detaljerna. Gröna äpplen både smakade och såg bra ut i skålarna. Nu är det helt andra frukter och grönsaker som får regera. Inte för att vi äter dessa - men de kommer väl till pass som smaksättare i förkylningstider.

Ska det vara citrongult, så ska det.

Sovrummet. Det rum jag spenderar mest tid i. Här rumlar både tankar och idéer runt bland solgula kuddar.

Vintern får vara fortsatt gul i det Härliga hemmet. Det dyker snart upp fler gula detaljer som jag fyndat. Framåt mars-april när - det ljuvliga ljudet av snödropp inleds - ska både jag och hemmet piffas upp ännu en gång. I starkt cerise ska vi leva, hela underbara våren.

Lånade bilder, men jag äger en liknande fåtölj som står i sovrummet.

Kuddfodral i cerise sammet samt plädar är redan beställda.

Sköna Hem har hämtat upp exakt de färger jag har här hemma.

Svartvit inredning är tacksamt för att bryta av med skarpa färger.

Det pågår ständigt små planer om hur det ska förändras och förnyas med små medel i hemmet. Jag är innerligt tacksam över att jag för ca ett år sedan tog det stora beslutet att sälja allt jag ägde för att starta om på nytt, för det mer stilrena. Allt har blivit så mycket enklare.
Det lantliga och shabby chic-inredningen är förbi och passé, vilket känns som en lättnad. Allt har sin tid. Och tur är väl det. Nu kan jag och de starka kulörerna fightas om vem som syns mest..