fredag 31 oktober 2014

Är man en bitch när man är uppriktig?



Jag kan förvånas över vuxna människors beteende gentemot varandra. Här har jag naivt trott att vi med några år på nacken och livserfarenhet har vett nog att agera ansvarsfullt och schysst mot varandra, inte minst för att föregå med gott exempel för världens alla söta mini-människor.
Vissa saker gör man bara inte som vuxen. Man kastar inte glåpord efter någon, eller försöker att förlöjliga eller förminska någon bara för att man själv utsett sig till den som kan och vet bäst.
Det gör ont i mig när jag, både i verkliga livet och i sociala medier tar del av kommentarer av ord jag knappt trodde fanns. Och med en illvilja som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Att vuxna stort och vackert i ena stunden talar om att vara respektfulla och inte på något sätt acceptera mobbning bland våra unga, och i andra stunden bete sig som värstingar på sandlådenivå själva, är för mig ofattbart och tragiskt.
Att ha åsikter och sätta gränser är en sak. Att argumentera för sin sak likaså. Men att tillåta sig övertramp så som personangrepp borde vara förbjudet och hårt straffbart!
Jag har aldrig förstått mig på att vuxna människor tar till både härskarteknik och mobbning för att någon tycker och tänker annorlunda och på sitt eget vis.


Det blir ju något förvirrande om man kräver uppriktighet av sin omgivning, och samtidigt förväntar sig att personen ifråga ska tycka likadant som en själv.
Och har man en annan åsikt bemöts man av vissa korkskallar med en attityd långt bortom vett och sans. Här halkar man gärna ut på den misslyckades bana. När vettiga argument sinar tar man till ord från helvetet och det verkar inte vara av betydelse om det ens har med diskussionen att göra. Då kommer de där "kloka" orden; Är du dum i huvudet? Är du trögfattad? Och för en stund sitter man där och undrar om man verkligen är det! 
Det har jag gjort många gånger. Fått dessa fraser till mig när jag lagt fram en åsikt och sedan blivit tilldelad mig denna typ av kommentarer. Jag kanske ÄR dum i huvudet? Och trögfattad?



Det har tveklöst naggat på min självkänsla. Orsakat osäkerhet och en känsla av ensamhet. Det har krävt sin självrannsakan och ett antal terapitimmar. Nu vet jag att jag inte är varken det ena eller det andra. Jag har numera insett att den som besvarar mina åsikter med denna typ av översittarattityd inte är intresserad av andras åsikter.
Man vill bara göra sin egen åsikt/röst hörd och därmed intala både sig själv och sin omgivning att man har rätt. I det mesta. Och en del väljer att göra det genom att försöka förminska andra, när argumenten tar slut.

Underligt är det ju också att den som påvisar sin uppriktighet oftast blir förknippad med någon som är elak. Jag har personligen svårt att få ihop det. Alla vill vi omges av människor som är ärliga och rättframma. Det älskar vi! Åtminstone påtalar vi det. Ärliga och uppriktiga människor är att föredra och beundra. Något annat vill vi inte befatta oss med i vår vänskapskrets.
Hur gör man då för att i snyggaste förpackning leverera sanning och uppriktighet i kombination med att vara snäll? Pedagogik på hög nivå. Vuxna emellan.
Jag klurar fortfarande på det. Det blir lätt så när denna fredag gör sig gällande i dunkelt dis och minusgrader. Förhoppningsvis hittar jag ut. Och hamnar på plus. Någonstans i den Vuxna Världen av snäll uppriktighet..


torsdag 30 oktober 2014

Monroe, Cosmo & Pitt


När klockan nu har vridits tillbaka en timme, och mörkret landar lite tidigare, är det skön stämning med gröna stearinljus som gäller. De gröna accenterna är kvar tillsvidare. Snart byts de gröna detaljerna ut mot röda. Och i ärlighetens namn börjar jag faktiskt längta lite efter juleljusen som lyser upp i vintermörka fönster. Men jag får lägga band på mig ett tag till.
Däremot har jag röjt och sorterat i den lilla arbetsvrån. Och försett hörnan med ny och strålande belysning över skrivbordet.


Jag införskaffade en vanlig ampel-krok som jag skruvade upp på väggen, vilken jag sedan virade upp lampsladden på. Det är en svartvit s.k. strykjärnssladd med en skärm som på dagtid ser silver/kromfärgad ut, men som faktiskt är genomskinlig när det blir mörkt. Då ser man den vackra trådlampan som lyser igenom skärmen. Jag hade ingen som helst aning om det vid själva inköpet. Det kom som en glad överraskning när jag tände lampan samma kväll. Försedd med dimmer blir arbetshörnan en trivsam vrå att jobba i.


Jag är aldrig heller riktigt ensam när krönikor skrivs i skymningens timme. Monroe, Cosmo och Brad Pitt finns alltid vid min sida. Det blir man inte direkt ledsen av. Man känner sig snarare rik och omsvärmad under lampans varma sken...

onsdag 29 oktober 2014

Erfarenheter och mage växer ikapp!

Det är skönt att bli äldre.
Livserfarenheter och insikter ligger invirat i bomull och medför en själsfrid som en tonårings själ inte är i närheten av. Det infinner sig ett lugn som raderar överflödig oro, som intar både förnuftets välsorterade kammare och den känslomässigt outsinliga skattkistan.
Med ålder kommer visdom. Och växande kroppsdelar!
Det är en mycket utbredd myt att näsa, öron och fötter fortsätter att växa hela livet, men enligt den medicinska facklitteraturen finns det inga som helst belägg för den tanken.
Sanningen är att tillväxten av dessa organ normalt upphör, när man har växt färdigt, vilket för de flesta är i 16–18-årsåldern. Därför kan vi till exempel behålla samma skostorlek hela vårt vuxna liv.


Värre är det med byxmått och storlekar på överdelar!
Det är bevisligen så att just dessa delar av kroppen tycks växa med åldern..också. Att man rent mentalt och känslomässigt växer med tiden är både välkommet och tacksamt. Men att upptäcka föränderliga fysiska fenomen är för mig obegripligt och märkligt. Och allt tycks ske bakom remarkabla ridåer över en natt!?
Här har man inte en chans till förberedelse av changemang och galoppombyte.
Plötsligt står man frågande framför spegel och överfylld garderob, och undrar varför byxor blir svåruppdragna strax ovanför knäskålarna. För där sitter de. Och de sitter fast. Det är onekligen lite av en chockerande insikt, där man står mitt i det ljuva livet. med ett klädskåp fyllt av trasor i storlek Small och Medium. Trasor som inhandlats under årens lopp - och som använts flitigt i alla möjliga märkliga sammanhang. Under årets samtliga årstider. Nu är det stopp. Nu har trasorna fått nog. Nu är det dags.
Tiden är kommen för hormonell terapi!


Det hör åldern till. Har jag hört. Det har mamma sagt. Och jag betvivlar aldrig hennes ord av klokhet och kunskap. Det är en naturlig del av det väntande klimakteriestadiet, att hormonella rubbningar påminner om livet i en berg- och dalbanevagn. Och jäklar vad det går undan!
Det är vallningar, brinnande stubiner, halvtaskig syn, spröda hörselgångar och känslomässiga karuseller. Det må så vara. Det kan jag köpa.
Men se, dessa kroppsdelar. Som växer sig stora och starka. Jag har vågat vägra vågen i många år nu. Det gör jag till viss del fortfarande. Det gör inget att den går mer uppåt än neråt. Jag har vandrat runt på jorden som ett "benrangel" under halva mitt liv, och fått glåpord kastade efter mig pga av detta. Så mina extra kilon som visas av digitala siffror ignorerar jag.
Det är garderoben jag förtvivlas över. Plötsligt förvägrar varje klädtrasa mig! Till och med sådana inhandlade för bara några månader sedan. Förra årets vinterjacka som då satt som en smäck, fungerar numera som en väst, icke knäppningsbar. Det blir kallt. Och trångt.
När t.o.m. trosorna fastnar strax söder om skogen konstaterar jag besviket och förtvivlat att krisen är här! När det visar sig att de enda plagg som passar är strumporna blir just detta faktum obestridligen bekräftat. Det blir sannerligen till att rota i spargrisen till nytt garderobsinnehåll.
Från grunden. Ungefär som att inreda sitt första hem. Det blir en dyr men ack så sann historia.
Jag hade nog föredragit att näsa, öron och fötter hade fortsatt växa istället, vetenskapliga undersökningar till trots. För det borde väl rimligen vara mer till fördel att kunna andas, lyssna och stå stadigt här i livet?
Här står jag nu. I strumplästen. Lite uppgiven. När jag oväntat hittar ännu ett plagg som fortfarande passar. Hatten!
Det är verkligen skönt att bli äldre..



tisdag 21 oktober 2014

Jag & Hösten går i parterapi

Det var i vintras jag fick idén om att förändra och förnya mitt hem rakt av. Jag hade efter 10 år i shabby chic-världen tröttnat ur rejält på allt vad slitet och prylrikt heter.
Det var prylar till förbannelse. Överallt.
Med vetskapen om vilket enormt projekt detta skulle bli, intog jag inledningsvis motvilligt det stora jobbet. Allt jag ägde lades ut på annons och jag hade loppis flera ggr om i mitt hem. Hade jag vetat då hur mycket tid, svett och tårar det skulle kosta mig hade jag nog väntat ett par år till. Idag är jag glad att jag genomförde det. Jag påbörjade projektet i februari och hade räknat med att bli klar till midsommar. Sista april stod allt klart. Både vad gäller renovering, tapetsering och inredning.


Det var det röriga då, det

Det var igår kväll när jag och min son gick igenom gamla foton som jag såg hur hade sett ut för bara några månader sedan i vårt hem. Jag small av när jag såg bilderna! Hur stod jag ut i denna fruktansvärt övermöblerade och röriga lägenhet?! Samtidigt kan jag i dagsläget bara pusta ut i det omgjorda, betydligt mer öppna och luftiga hem. Finns inte en enda pryl kvar som påminner om shabby chic någonstans. Ingen är gladare än jag. Ja, det skulle vara sonen då.
Nu är det ordning och reda, och än idag blir jag lika lycklig varje gång jag kliver in i hemmet. Det känns fortfarande som ett nytt hem. Det svartvita med accenter av grönt gör sig bra i vårt liv. Men snart byts färger ut. Så enkelt. Så skönt. Så fint.





Vi är många glada prickar i hemmet idag!

Nu är det skiftning av färger som gäller. Från det vackert limegröna till cerise-rosa. Har hittat en lagom liten sittbänk i denna färg, att placera i min hall. Möjligen lämnar jag in den för omklädning till svart sammet längre fram. Men den får börja med att vara hos oss i sin originalfärg. Det kan bli ett kul blickfång. Kuddar och plädar i samma färg får göra sällskap i övrig inredning. Billigt, enkelt och bra.


Om inte heminredning fanns, skulle hösten få en rätt tråkig relation med mig. Vi går i parterapi. Numera går vi ganska bra ihop. Trots mörker och småspik. Det gör vi ända tills vintern tar vid.


måndag 20 oktober 2014

Pessimister & kraftiga motvindar

Det är mycket nu..
Jag kan inte låta bli att undra om motvindarna gör sig gällande i en period i livet när man har som mest styrka att hantera den, eller om den bara vill knacka på för att påminna om att de bara finns.
I det intensiva nyhetsflödet är det mer dramatiskt än någonsin.
Det är ebola-fall, ryssar i sjön och en utbränd Sverigedemokrat.
På det privata planet pågår djupa tankar och funderingar om var jag står, både som människa och yrkesmässigt. Jag vet inte vilket som påverkar mig mest negativt just nu.
Det är lite märkligt att jag över huvud taget låter mig påverkas, då jag som oftast brukar ignorera det negativa för att istället se möjligheterna.
Även solen har sina fläckar.
Det blir i slutänden en stress som snuddar vid en känsla av uppgivenhet. Jag gillar det inte. Det sägs att om man tänker positivt kommer också det positiva till en. Det kan säkert stämma. Så det ansträngs lite mer än vanligt just nu. När regnet står som spön i backen försöker jag se det positiva i ett att jag äger ett färgglatt paraply. När räkningarna samlas i brevlådan är jag tacksam över att jag faktiskt har en röd liten låda. Det funkar. Tills man upptäcker att man ofrivilligt också omges av puräkta pessimister som lägger hela sin ruttna attityd i ens händer.
Jag har svårt för tråkiga människor! Och tråkig är man tveklöst när man sällan säger något i positiv anda. När man hittar fel och brister, och dessutom framför det i en ton som kan få vem som helst att känna sig lika levande som ett vedträ!
Jag brukar vanligtvis kunna bemöta sådant med ett leende och få vederbörande att omvandlas till en halvt trevlig uppenbarelse. Men se, ibland tar det tvärstopp!
Vad är det för mening att gå omkring och försöka göra andra glada när det ändå bara bemöts med en besvärande suck. Jag fattar inte att man orkar ha det så. Orkar leva så.
Det är mycket nu...
Ännu vet man inte om ebolan nått Sverige. Man har inte heller hittat några ryska u-båtar. Och fortfarande är en politiker sjukskriven för utbrändhet. Kraftiga motvindar tycks hålla i sig. Och här sitter jag. Bland pessimister och negativa vibbar. Förvirrad och lite slutkörd. Fast besluten att försöka mig på det stora konststycket; att le i motvind och glädjas åt ett turkosfärgat paraply.


fredag 17 oktober 2014

Fredagslandet öppnar klockan 16



Det är ju något visst med fredagar. Dagar som på något sätt förmedlar känslan av total frihet. Åtminstone om man är lyckligt lottad och har ett jobb.
Med en erfarenhet av ofrivillig arbetslöshet, som sitter etsat i minnesbalken, är det på sin plats att låta ödmjukhet liksom tacksamhet att råda.
För ett par år sedan var det måndag varje dag. Eller tisdag. Jag vet inte riktigt. Alla dagar var likadana. Lika tomma och meningslösa.
Nu har jag haft glädjen att jobba i över ett års tid, och får där igenom en längtan tillbaka till fredagar igen. Inte för att jobbet på något sätt är tråkigt. Snarare för att jag numera vet och känner skillnader på dagar. För att de är meningsfulla och ger mig ett värdigt liv.
Fredagslandet är en slags återhämtningsplats, nödvändig för att uppskatta det man utfört under den gångna veckan. Att få stanna upp och faktiskt känna att man tillfört något av vikt i vardagen väger tungt i livet. Jag är någon. Och betyder något. Jag blir sedd. Hörd. Och framför allt får jag in en lön på kontot.


Ikväll intar jag köket och fredagslivet i mitt kök. Tacos och Tv. Det är ett fredagsland om något. Här ska jag sitta och vara tacksam och sköntrött på samma gång.
Snart är det äntligen måndag igen!

fredag 10 oktober 2014

Det är Kärlek. Rakt av!

Johan Eriksson som Ted Gärdestad på Klockargården i Tällberg

När hösten gör sin vackert rödgula entré, när grönska och sommar är passé infinner sig en känsla av att jag landar i ett slags mellanland.
Jag tar ofrivilligt farväl av gångna månader som inbjudit till nakna fötter och öppet hjärta i en exotisk värme värd att minnas för lång tid framöver.
När oktobermörkret gör sig gällande är det värmeljus och fleecefiltar som dominerar min tillvaro. Därtill kommer den vackra musiken. Helst av sådant slag som påminner om barndom, äventyr och människor som kommit att betyda mycket genom livet.
Spotify i all ära, men vinylskivornas raspande ljud gör sig bättre i en värld i behov av riktig värme och kärlek.
Den första skivan köpte jag för mina egenhändigt sparade pengar, innan jag ens hunnit fylla fem. Rod Stewart var den första och största idolen. Maggie May spelades på Radio Luxemburg hemma i vår lilla tvåa, och jag hade enligt min mor dansat frenetiskt på mina mjölkvita och ostadiga ben. Dessutom grät jag euforiskt samtidigt. Det kom att hålla i sig i några år. Tills mina ben växte sig lite längre, och sinnet för all möjlig musik öppnade sig för den Marina världen.
Många Lp-skivor och singlar införskaffades genom åren. Allt från Rod Stewart till David Bowie, AC/DC och Bruce Springsteen. De gamla gröna dricksbackarna blev allt fler där hemma i det kaotiska flickrummet, fyllt av det som jag senare skulle komma att tänka tillbaka på med glädje och kärlek.
Verkligen en blandad kompott. Minst sagt. Men inte så många skivor med svenska artister. Det kom senare. Ledin, Skifs, Abba och t.o.m. någon skiva av Streaplers hamnade i backen. Men den skiva som kom att spelas mest var den med ett konvolut som jag valde att ha som tavla på väggen.
En ung Ted Gärdestad vars skivkonvolut blev en tavla

Ted Gärdestads musik fick en ung flicka att upptäcka den svenska musiken på riktigt. Visserligen var det en musikstil som föga liknade Mr. Stewarts men det gemensamma var att det väckte den lilla flickans lust att leva, dansa och sjunga. Ted Gärdestad har kommit att betyda mycket för mig. För många.
Därför var det en stor glädje när jag och en väninna blev tilldelade oss en VIP-inbjudan till premiären av ”För Kärlekens skull”. En hyllningsshow till Ted och Kenneth Gärdestad, som under oktober månad sätts upp på Klockargården i Tällberg. I spänd förväntan satt jag som ett ljus och inväntade entrén av Johan Eriksson och hans band. Lite nervöst. För hur framför man en show som gör Ted Gärdestad rättvisa, som påvisar vilken stor begåvning han var, utan att begå några som helst misstag som kan upplevas som komik?
Jag kan kort och enkelt säga att min nervositet var helt obefogad. Från första stund väcktes den lilla flickan till liv genom musiken, texterna och berättelserna som Kenneth Gärdestad framförde på den vita filmduken. Det finns onekligen en trygghet i både Johan och hans medmusikanter. Och framför allt finns där en vilja att förmedla den begåvning Ted Gärdestad verkligen var. Johan Eriksson är unik i sitt artisteri. Det krävs en fingertoppskänsla och en respekt som inger förtroende. Det har Johan. Inom loppet av ett par timmar har i stort sett hela mitt känsloregister berörts på djupet. Jag har skrattat, sjungit, klappat händer i takt och hejdlöst låtit tårar rinna nerför min kind.
Johan är magi. Med sin ödmjukhet är han oslagbar som artist. Ingen annan kan gestalta Ted Gärdestad med sådan respekt. Se showen! Det är Kärlek. Rakt av.
Johan Eriksson är både magisk och unik



tisdag 7 oktober 2014

Blond, tjock & konstig?

Man upphör aldrig att förvånas. Över hur den vuxna människan förvägrar sitt sunda förnuft att inta sin förmodat sönderrostade hjärnbalk. Det ska vräkas ur sig floskler och dumheter på långa, löpande band som om det vore en självklarhet i denna snurriga värld.


Under min uppväxt (låg- och mellanstadiet) blev jag utsatt för mobbing för att jag var väldigt smal och liten. Vid 7 års ålder såg jag närmast ut som en fyraåring i min lilla kropp. Jag fick smeknamn som Benranglet och Digerdöden. Det kan tyckas lindrigt, men faktum är att jag bytte skola ett flertal ggr under årens lopp för att komma ifrån denna terror, som bl.a. bidrog till ett liv som sängvätare i många år. Än idag fightas jag med känslor som etsat sig fast från dessa år.
Därför blir jag uppriktigt ledsen och förbannad när människor i vuxen ålder i dag, kan komma med sådana kommentarer som att jag minsann gått upp i vikt och inte alls är lika "smärt" som förr! Hur går detta ihop? Om jag var "smärt" då, varför var jag Digerdöden då? Är jag mindre värd i dag för att jag har lagt på mig ett antal kilon? Människor kan vara riktiga assholes, också i vuxen ålder. Mitt försvar idag är som tur är något annorlunda. Idag går jag inte hem och kissar ner sängen. Idag pissar jag på de som inte använder sitt sunda förnuft. Och jag gör det gärna och länge, för den här blåsan har med åren blivit in i helvete stor!

måndag 6 oktober 2014

Ett levande ljus i mörkret

Ser du mig?


Många bollar i luften denna och kväll. Blev inbjuden till tjejkväll men fick avböja då jag lovat sonen att ställa upp som lite av mini-lyxchaufför som öppnar bakdörrren och bugar vid varje avstigning. Det har hittills blivit godkänt, som väl är. Oktobermörkret regerar i detta nu, gatorna ligger blanka efter regnskurar, bilens rutor är immiga och gatans lyktor speglar det orangefärgade ljuset i mina ögon.
Längs vägen möter vi åtskilliga hockeyfans som just denna kväll ser aningen molokna ut. Besvikna över kvällens förlust men ändå finns där en liten glimt i ögonvrån som avslöjar viljan att bjuda in till festligheter ute på krogar och barer. Det är party vare sig man vinner eller förlorar.
Där på trottoaren går ett gäng blondiner i höga klackar, trotsar höstkyla i korta kjolar, fnissande och smått ostadiga. På parkeringen mitt emot sjunger ett gäng grabbar i en väldigt konstig och ovanlig stämsång, iklädda Lif-tröjor där refrängen tycks handla om motståndarlaget som just tagit hem segern. Texten är dock ej i positiv anda. Det är kö till en av krogarna och vakternas självlysande gula västar dominerar längst framme vid entrén. På insidan sitter folk till bords, uppklädda och leende, vid baren står hårt sminkade damer och sipprar på ett glas vitt. Jag blir varm inombords när jag från bilen iakttar och betraktar det festliga folket. Jag kan förnimma den där härliga känslan av gemenskap, konversationer i vag berusning och musik som väcker minnen och lustar, där var och en får en dos av uppmärksamhet.
Ett levande ljus i mörkret
Jag fortsätter mina små bilturer i den mörka kvällen, mot sonens mål och äventyr, lämnar därmed tätort, belysning och vackert prydda fontäner. Längs den mörka vägen tar vi motvilligt del av en becksvart omgivning när plötsligen ett intensivt blått sken lyser upp, ett sken som signalerar polis och ett uns av obehag.
Jag bromsar in, hjärtat slår några extra slag och i tankarna rullar en dramatisk film av olycka upp. Jag vinkas förbi av en respektingivande konstapel och inser i samma stund att min tankefilm stämmer överens med Verkligheten, den dystra i detta fall. En gångtrafikant fick inte den uppmärksamhet som de på krogen lyckats dra till sig. En gångtrafikant blev påkörd och fick inte den bekräftelse av godhet människan så ofta söker.
En gångtrafikant, en levande själ på väg någonstans fick sin promenad avbruten och med ett icke lycklig slut.
Kanske trodde han i sitt stilla sinne att hans aura var tillräckligt stark för att göra sig synlig, kanske tänkte han inte alls. Jag befarar det sist nämnda. Jag befarar att han inte är ensam.
Barnen i mitt baksäte fick av både rädsla och kärlek en befogad förmaning av undertecknad. Att synas betyder inte i alla sammanhang att man ska vara vacker, rolig eller märkvärdig.
Vill Du bli bekräftad, sedd och uppmärksammad i ett livs levande tillstånd?
Använd en reflex, och bli därmed det levande ljus i mörkret du är avsedd att vara.
En livförsäkring



torsdag 2 oktober 2014

Flörtige Knut


 
Jag brukar generellt inte ha särskilt svårt för att finna mig i situationer där oväntade händelser inträffar. Rapptruten är snarare ständigt på givakt och det krävs i ärlighetens namn ganska mycket för att få undertecknad att häpna, tystna eller rodna. På gott och ont. Men givetvis finns där tillfällen då hjärncellerna hamnar i konflikt och dansar en egenhändigt koreograferad tango.

Vissa företeelser i vardagen trycker per automatik på skamknappen och pinsamhets-barometern drar iväg till den rödaste toppen av dem alla.

Att som kvinna få busvisslingar efter sig kan stundom upplevas som en artighetsbetygelse men kan också bli ett direkt bidragande till bryderi. Att som helt vanlig människa lunka runt med tomatröda kinder, är inget att föredra om man vill framstå som cool och oberörd varför pinsamma situationer borde reduceras för fortsatt ostörd självkänsla.
En del sitter inmatat sedan barnsben. T.ex. har många av oss fina flickor blivit påtalade att varken reagera eller vända oss om när eventuell busvissling verkställs av oblyg charmknutte.


När detta oanat sker vaknar följaktligen det lilla bimbo-hjärtat till liv och får de naivt blå att himla likt ett tonårigt flickebarn. Konflikten består här i att icke göra sig besväret att reagera eller besvara aktiviteten/inviten oavsett vad huvudkontoret signalerar. En påtagligt svår uppgift vars bekräftelse blev ett faktum då jag här om dagen vandrade runt på Leksandsnoret och tillskansade mig just en sådan busvissling. På en hundradels sekund ska jag i denna förvirrande stund försöka avgöra om jag ska vända mig om eller inte. Jag valde att rynka på näsan åt mig själv och fortsatte framåt i sakta mak. Trettio sekunder senare upprepades visslingen och då fanns ingen hejd. Någon tycker tydligen om något hos mig. En stalker!!? Eller är det möjligen flörtige Knut?! Jag vände mig motvilligt om men jag såg aldrig skymten av någon charmör. Väl tillbaka på jobbet och jag hörde visslingen ännu en gång! Minnesbristen står som spön i backen emellanåt och döm av min förvåning när jag väl insåg att jag glömt att jag ändrat min sms-signal till denna vissling. Men det är rätt skönt att min flörtiga i-phone svärmar för mig också.

En helt godtagbar stalker som jag härmed döper till Knut. Det känns inte ett dugg pinsamt…

Eller?
 
 



onsdag 1 oktober 2014

En mormor har kommit till Världen!


Farväl september. Välkommen oktober!
Det var ett tag sedan jag var här. Ja, på bloggen vill säga. Det föll sig så att jag valde att fokusera på Livet, där ingen som helst inloggning krävs. Där inga lösenord i världen behövs.
En välbehövlig paus där hjärta, själ och huvud tog sig an en gemensam terapisession på några månader. Dessa tre har stundtals haft svårt att komma överens. När huvudet tänkte tankar, ville själen vila och hjärtat dra ner på takten. Det mentala och känslomässiga krävde sin terapeut, minst sagt.
En terapeut i form av Livet!

Här sker allt på riktigt. Både på gott och ont. Det har rensats, städats och sorterats. Fattats beslut, ångrats, jävlats och tryckts på delete-knappar om vartannat.
Idag är ordningen en annan. Trillingarna respekterar varandra numera.


En sanningens Frihet väl värd att i uppriktighet njuta av. Därtill har mycket annat hänt. Sådant man gärna firar och tar en liten hutt för. Gladeligen.

En mormor har kommit till Världen!
163 cm lång och 67 400 gram. Blå ögon och en blond kalufs. Skriker sällan när hon är hungrig. Däremot när hon ar trött. Enkel att vagga till sömns och svårväckt på tidig morgonkvist.
Hon är stolt, lycklig och tacksam.


Ett nytt sätt att Leva. Och lite ovant. En ny tid i Livet. Som en mamma som uppdaterar hela sitt känsloregister och påminns om den där puräkta, okomplicerade Kärleken.
Den rena och sanna Kärleken. På äldre, skönare da'r. Som mormor.



En mamma, mormor och människa som gör en liten blogg-comeback. Nu finns det ingen hejd. Här ska bloggas! För det har mina "trillingar" bestämt..